Min bästa tid är nu

Tänk vad hemskt det är att man inte tar tillvara på tiden bättre och stannar upp och njuter. I stället stressar man på i jakt efter något bättre. Mot framtiden.
När jag stod i duschen nyss slog det mig att livet inte kunde vara bättre än det är just nu. Jag har alla fördelar just precis nu.

Jag är ung men ändå tillräckligt vuxen att jag någorlunda vet var jag står och vem jag är.
Jag har en karriär inom något jag älskar.
Jag får en hyfsad lön i jämförelse som jag kan lägga på precis vad jag vill.
Jag har inga barn ännu och alltså ingen att ta ansvar för än mig själv.
Jag har en pojkvän som jag älskar och vars sidor jag beundrar.
Jag har vänner som får mig att må bra och bli glad och som jag älskar att ha i min närhet.
Plus allt annat; familj, tak över huvudet, mat på bordet.

Det finns alltså ingen orsak att vara ledsen, deprimerad eller full av grubblerier. Ingen orsak alls. Och förresten skiner solen. Och så är det fredag. Livet leker.
I dag ska jag njuta av att bara vara.

Det luktar äckligt här hemma

Hunden har pälsproblem. Hon luktar illa (mer än vanligt) och kliar sig hela tiden. Trots regelbundna tvättar och fiskleverolja på maten blir det inte bättre.
Så hon kliar sig hela tiden. Så pälsen lossnar. (Edit: Hon har varit till veterinären tre gånger och det är inte skabb. Torr hud säger de. Bara så ni vet.)

Nu har vi hår överallt. Det är så skitigt att jag absolut inte vill gå barfota längre. Och i och med att vi bara bor i 60 kvadrat luktar hundens äckliga lukt överallt. När man kommer hem efter en hel dag på jobbet vill man nästan kräkas. Åt allt hundhår och damm och åt lukten.

Känns skönt att den närmsta tiden är helt sinnessjukt uppbokad i alla fall. Då slipper jag vara hemma i äcklet.
På lördag ska jag först på julmarknad med några vänner, sen fira pojkvännens lillasyster som fyller år och sen på 40-årsfest. Söndag ska jag spackla på bygget. Nej, det tar aldrig slut på gipsskarvar och skruvhål. Tyvärr.

Nästa helg jobbar jag. Och är bjuden på paintball med kollegorna på lördag dag, på kvällen ska jag på 30-årsfest. Helgen därefter ska jag på julbord med vänner.
Helgen därefter är helgen innan jul. Då kanske jag har tid att dricka glögg och julpynta och sånt där som man ska hinna med. Men vi får se. Lär väl säkert komma något annat då.

Positivt är att jag inte ska köpa några julklappar i år. Bara till pojkvännen i och med att vi firar jul med hans familj i år. Och de klapparna får han köpa.

I'm feeling blue

Jag har sprängande huvudvärk i dag. Den är av den varianten att man nästan vill spy.
Beror troligen på nattens helt sinnessjuka drömmar. Drömde att mitt barn dog, att min kompis blev knivhuggen, att det började brinna och jag var instängd i samma rum som elden, att det var krig och jag försökte samla material till att bygga ett hus och samla mat för att överleva. Som sagt, sinnessjukt.
Har högst troligen gnisslat tänder hela natten på grund av det. Och så har jag vaknat 750 gånger och haft svårt att somna om.

Till råga på allt vräker det ner ännu mera snö. Det är väl visserligen okej, men det känns bökigt när man ska köra en massa bil.

Kort sammanfattat: Allt skulle kunna kännas bättre.

Nej jag är ingen tjockis

Det är så konstigt. Alla stickade vintertröjor från förra året har helt plötsligt krympt. Trots att jag går och drar i tröjan jag har på mig i dag glipar den vid magen. Illa.

Den måste ha filtat sig i smyg. Eller så har någon i smyg torktumlat den. Eller så har malen ätit upp de sista stickvarven. Eller så har något bytt ut den mot en i mindre storlek. Så måste det vara.

För inte kan det väl vara så att jag ... nej, dum tanke. Klart det inte är hos magen felet ligger. Det måste vara den där ”någon” som gjort något.

Bla bla bla bla

Ibland önskar jag att ingen visste vem jag är.
Jag skulle kunna skriva så mycket mera då. Så mycket roligt och självutlämnande. Men nu vågar jag inte.

I alla fall blev jag äckelfull i lördags. Minnesluckor igen. Inte roligt. Ska ta det lugnt med alkoholen ett tag nu. Särskilt med tanke på hur jag mådde i går. Försökte ligga så stilla som möjligt för att undvika att kräkas. Vid tre fyra började jag bli människa igen.

Jag är för gammal för det här. Kanske jag skulle ta och bli lite mogen också? Typ stadga mig på alla sätt och vis. Inte ragla runt på krogen.

Bajs. Gillar inte mig själv just nu.

Välkommen till stora oredan

Klicka för större.

Det är grejer överallt. Trappan till övervåningen står i tvättstugan, frysen står och badkaret ligger i vardagsrummet, verktygsvagnen står i sovrummet och i hallen finns tre sågar, mängder med sågspån och kakelfix i en härlig blandning. Och på övervåningen är det just nu snickarverkstad. För att inte tala om utsidan ...

Men här är det i alla fall: Huset.
Stora delar av det. Jag tänkte så ni får ett större grepp om helheten.

En annan värld över en natt

I går.

I dag.

Inte blond men blondare

– Men, du blev ju inte blond, sa pojkvännen lite halvt besviket i går.
Jag hade byggt upp höga förväntningar för honom. Under den tid vi varit tillsammans har jag aldrig varit blond. Senast var tio år sedan då jag var 17 år. Och då kände inte vi varandra.

Och nej, jag blev inte blond. Men blondare. Har två olika sorters slingor i håret, ”honungsfärgade” och ”kalla blonda” enligt E som fixade dem. Ganska likt de jag hade innan. Skillnaden är bara att färgen är jämnare och bättre. Och lite ljusare.

Klippningen blev inte alls drastisk. Vilket jag är glad för. Jag ska ju spara och lyckades till och med hålla mig hos frisören.
Klippte topparna på längden och klippte upp det massor. Nu är det inte bara tjockt hår som hänger utan det känns faktiskt som en frisyr. Luggen kapades också ganska rejält. Gött.

Lägger upp en bild när jag inte sitter i morgonrock med grus i ögonvrårna.

Edit:

Hår hår hår

Under en längre tid har jag sparat ner bilder på datorn på snygga frisyrer. Sådant som jag skulle kunna tänka mig att ha.
När jag gjorde en genomgång visade det sig att i stort sett alla frisyrer var blonda. Verkar som att jag tänker behålla håret ljust i morgon. Kanske göra det ännu ljusare? Men jag vet inte.

De tre frisyrerna ovan är alla favoriter. Skulle däremot inte alls passa i ettan. Och tvåan är egentligen lite för kort. Jag hade ju tänkt spara till långt hår.
Trean gillar jag skitmycket, men riktigt så kritvitt blir det inte. Blir det blont blir det snarare guldigt och varmt så jag inte försvinner. Kan ju hända att man blir så blek att man smälter in i bakgrunden.

Åh. Har ångest. Är det någon som kan hjälpa mig? Ska jag bli blond? Eller ska jag fortsätta vara mörk?

Humor helt på min nivå

Jag har vansinnigt roligt. Med mig själv, framför datorn.
Hittade hit och har skrattat sedan dess. Åt mig själv och min fot.

Testa själva:

1. Sitt ner, lyft din högra fot ifrån golvet och cirkulera den medurs.

2. Nu, medan du gör det, skriv siffran '6' i luften med din högra hand. Din fot kommer att ändra riktning!

Tre gånger och samma resultat alla gånger. Haha. Skitkul.


Eller är jag kanske övertrött?

Edit: Jag skrattar fortfarande. Samma resultat för femte gången. Hur dum får hjärnan vara? Den lyder ju inte alls!

Två bra saker i ett

I dag har jag gjort en bra gärning.
Köpt ovanstående tavla som är läskigt snygg för en ganska stor summa pengar som går till välgörenhet.
Typisk win-win.

Handla du också vetja.

En bra film

Är ni sugna på en bra film? Se Burn after reading.

Rekommenderas.

Jag har massor att se fram emot

Livet leker. Jag är lycklig. Boostad från samtalet i går. Och så gillar att vara reporter igen. Inget ansvar bara skriva skriva skriva. Gött!
Dessutom har jag en sjuhelsikes vecka framför mig. En sjuhelsikes rolig vecka. Ett urval:

• I morgon gör jag min sista dag för veckan. Nionde dagen i rad och det börjar kännas som det börjar räcka. Fast helgen var oväntat rolig. Fotade en del själv vilket var skoj och så stod jag i en monter på en mässa. Var betydligt roligare än jag väntat mig. Snacka skit med folk som mest berömde en. Helt okej en söndag.

• På lördag är det julfest med jobbet. Yey. Med förfest där det vankas marguerita hörde jag det skvallras om. Det bästa med firmakalasen är att man kan ha skyhöga förväntning och ändå aldrig bli besviken. Det är något visst med tidningsfolk och sprit.

• På onsdag blir det stora städardagen. Ser egentligen inte fram emot det, men försöker peppa mig själv och låtsas att det ska bli skoj. Får se om det funkar. Pojkvännens bror med fru kommer på middag också. Det är däremot roligare. Och förresten är det ganska gött NÄR det väl är städat.

• På torsdag tänkte jag pallra mig in till stan. Ska ringa A och höra om hon vill leka en stund. Ta en promenix eller så. Vad säger du?

• Och orsaken att jag ska till stan på torsdag är för att jag ska få mitt hår att bli en frisyr igen. Är så less på att det bara hänger, blåser i ansiktet och i största allmänhet är i vägen. Ska bli gött att få en vettig färg också.
Funderar på att behålla det ljust. Blond blondare blondast kanske? Eller följa hösttrenden och färga det mörkt? Vi får se. Kanske jag lämnar håret helt i Emmas händer.

• Också har jag laddat ner en apbra (enligt entydiga recensioner från folk och fä) film som jag hittills inte sett. Så den har jag att se fram emot.

• Och min bok. Har äntligen börjat läsa igen. Eller rättare sagt, har äntligen hittat tid och ro att läsa igen. Njöt av varje sekund i går kväll. Jag älskar böcker ju.

Så denna veckan kommer det inte att kännas som november det minsta. Känns skönt. Och snart är det förresten december.

Glädje i en liten telefon

Tänk att man kan skratta så att magen värker bara genom att prata med en av världens bästa personer i telefonen! Mina andra vänner är lyckligt lottade som får ha henne nära mycket oftare än jag.

Älskar dig S. Men vågar inte säga det på riktigt.

Kalla nordbor kan inte tackla sorg

Ibland funderar jag på varför vi nordbor reagerar som vi gör i sorg. Vi stänger in oss, vill vara ensamma, orkar inte prata med någon.
Sitter i mörkret och begrundar livet. Blir mer deprimerade. Vill inte förstå, ger oss inte en chans att förstå.

En gång hörde jag hur man bearbetade sorg i ett annat inte lika kallt land. Jag minns inte vilket land det var, och om man gjorde så nu. Jag minns inte heller vem som sa det till mig, men det har fastnat ändå.

Om en kvinna förlorade sin man kom hela byn till henne. De kom och frågade hur det var med henne och hon fick gång på gång berätta hur det hade gått till när mannen avled. Kvinnan grät och grät, men fick stöd av alla som kom.

När hela byn hade beklagat sorgen, uttryckt sin empati och lyssnat på kvinnan hade hon så gott som redan bearbetat sorgen. Hon hade gått vidare, fått det stöd hon behövde och gråtit de tårar hon behövt. Hon kunde acceptera faktum. Förstå att mannen inte skulle vara gladare av att hon var olycklig en lång lång tid.

Och tillbaka till oss kalla nordbor. Här vägrar vi att prata. Gräver ner oss när vi inte ventilerar problemen. Och inte förrän vi står vid ruinens brant (om ens då) pallrar vi oss iväg för att prata med någon.
Jag tycker att det är helt fel sätt att gå tillväga.

Allt är lite konstigt

Jag skulle gärna ta en titt inne i mitt huvud just nu. Det måste hända spännande saker därinne. Allt i mitt liv är nämligen en enda stor röra just nu. Jag är en enda stor röra.

Det börjar med sinnessjuka drömmar om bebisbajs och att jag inte alls vill ha barn just nu. Och om jobbet och konstiga uppgifter där. Och konstiga drömmar om mat. Vaknar upp och är svettig, yr och helt färdig på morgnarna.

Och så till verkligheten. Total förvirring. Har tappat bort mobilen varje dag den här veckan. Ibland under pappershögarna på mitt skrivbord på jobbet, ibland under pappershögarna på köksbordet hemma, ibland under täcket i sängen, ibland liggandes på konstiga ställen. Har varit tvungen att ringa till den flera gånger. Är samtidigt väldigt glad över att det går att ringa till den när man tappat bort den. Det är värre med nycklar ...

Och så är det ännu mera kaos. Försover mig ena dagen. Glömmer ställa klockan den andra dagen. Glömmer att äta. Glömmer att dricka kaffe under hela arbetsdagen. Glömmer lösenord.
Eller så gör jag konstiga grejer. Som i dag då jag satte på mig trosorna fel väg. Inte bakochfram utan ena sidan mellan benen. Har gått så hela dagen. Orkade inte krångla av mig både byxor och skor när jag upptäckte det.

Å andra sidan kanske det inte är så konstigt att allt är lite konstigt när jag själv är lite konstig.

Pirr i ögonen och trött i huvudet

I morse försov jag mig på riktigt. Vaknade åtta. Börjar halv nio. Och jag har en halvtimmes resväg till jobbet.
Kom sist och slutligen bara en kvart försent. Och då hann jag blöta håret också så jag slipper se vansinnig ut hela dagen. Känns gött.

Det som inte känns gött är det eviga pirrandet i ögonen. Det har hållit på nu i över en månad. Har grusig syn, vill gnugga mig i ögonen hela tiden och på morgonen går det knappt inte ens att öppna ögonen. Kan det vara någon förkylningsskit?

Ska man jubla eller gråta?

Facebook är en ständig källa till självmedvetenhet. Vad har jag gjort för att förtjäna denna drastiska ändringen?

Min snygga t-shirt

Du du du dududu, du du du dududu ...
Ja, det ska föreställa ett tappert försök att låta som Super Mario Bros. Ettan på 8 bit. På andra banan. Den under jorden ni vet.

Har nämligen monstren på min tisha i dag. Älskar den.

And don't mind den hemska bilden som jag tog i farten med Photo booten på datorn.

Sommartorka i november?

Den här artikeln publicerar Skånskan i dag.
Ibland undrar man om det står riktigt rätt till hos nyhetschefen som låter publicera sånt där. Men å andra sidan – vi skriver om cykelstölder och katter i träd.

Också kan man undra om mannen på bilden inte har något bättre och viktigare att bli upprörd över. Som finanskrisen. Eller klimathotet. Eller att navelludd alltid är blått oavsett färgen på kläderna.

Min farsdagspresent

Publicerad dagarna innan farsdag:

En hyllning till älskade pappa

Mamman, modern, morsan hyllas spaltmeter efter spaltmeter i samband med morsdag. Tidningarna gör gulliga intervjuer med väna mammor, lottar ut middagar till bästa mamman och fyller sidorna med rosor till mammorna.
Hemma lagas det middagar till mammas ära, pappan och barnen kommer med frukost på sängen och har mamman tur får hon en specialbakad morsdags-bakelse som bageriet tagit fram för att hylla mamman.
Men pappan då, undrar jag?

Om bara någon dag är det farsdag. Dagen då våra pappor borde hyllas på precis samma sätt som våra mammor.
Men få tidningar skriver sida upp och sida ner om pappan. Få bagerier bakar farsdags-tårtor och får pappan middagen på bordet när han kommer hem ska han vara glad.
Så därför tänkte jag låta resterande utrymme bli en hyllning till pappan. Min pappa.
Min pappa är nämligen världens bästa. Han är den som köpte en bilbana till mig i julklapp bara för att få chansen att leka med den själv. Han är den som lade telefonluren bredvid radion när mina kompisar ringde för att bjuda på lite pausmusik.
Och han är den som hoppade fallskärm nyligen 60 år fyllda.

Min pappa är den som aldrig blir arg. Tills han blir arg på riktigt. Han är den som är kung på att laga mat trots att han inte ägde en stekpanna när han var 20 år. Han är alla barns favorit och hela tjocka släktens lekfarbror.
Han är den i särklass som har flest nyfikna frågor av alla jag känner. Han är den som i ett års tid sov i påslakanet eftersom han inte visste hur man skulle göra. Han är den som kan kramas utan orsak. Och han är den som kan rycka loss näshår med bara fingrarna.
Detta är det som borde uppmärksammas på farsdag. Inte slipsen, inte strumporna och inte kalsongerna. Utan pappan med alla hans härliga egenskaper.

Jag är helt ur fas

Jag anser inte att jag är en rutinmänniska, men tydligen är jag det mer än jag tror. Hela denna dagen nämligen varit konstig.
Det började med att jag försov mig och stressade som en gris till jobbet. Väl där hann jag inte ens dricka en kopp kaffe innan jag kastade mig iväg på första jobbet.

Och så hade man vaxat golvet i tidningshuset. Vilket i sin tur innebär att hela redaktionens stolar stod i trapphuset. Huller om buller.
Hela förmiddagen har jag därför gått och provsuttit alla av samma modell som min. Men ingen känns rätt.

Så nu sitter jag dödstrött med alldeles för lite kaffe i kroppen på en stol som känns konstig. Förstår inte hur jag ska kunna arbeta alls i dag faktiskt.

Enkel och simpel lycka

Lycka är:

• att jag faktiskt pallrade mig iväg till huset i dag och eldade, eldade och eldade. Och slipade spackel.
• att jag har lagat mat för ett helt kompani i dag och fryst ner. Stor guldstjärna. På så sätt slipper jag köpa lunch och laga mat varje dag när pojkvännen nu ska satsa alla krafter på bygget.
• att jag har tvättat en miljon tvättmaskiner, torktumlat dem och vikt kläderna. Nu slipper jag öppna garderoben och konstatera att jag inte har några kläder.
• att jag när jag frös ner matlådorna hittade tre älskade lussebullar från i fjol. Och de var inte ens frysskadade! Det är äkta lycka.

Inget mer latande, masken!

I går fick jag hjärtsnörp. Var till bygget och blev helt förfärad över hur det var där. Sju grader varmt och riktigt rått och fuktigt. Kort sammanfattat: Allt annat än bra för ett hus.

Nu kan vi inte lata oss mera. Det brinner i knutarna för att få huset i ett beboligt skick. Eller i alla fall få dit värme.
Det blir inget mer: ”Jag orkar inte åka och elda”. Det blir elda hela hela tiden. Tapeterna kommer ju trilla av väggen annars. Eller i alla fall skrämmer pojkvännen mig med det. Och det funkar, jag är livrädd.

Pojkvännen ska ta ledigt från jobbet tre dagar den här veckan och försöka få pannan på plats. Även om det kanske inte blir helt klart kommer värmen i alla fall vara närmare verklighet. När värmen sedan är på är den värsta faran över. Då kan huset stå till våren då vi kan gräva ut till vattenledningen.

I går var jag och eldade och spacklade i hallen. Två tre timmar tog skiten. Och så ska man till på det slipa det och spackla det en gång till. Det krävs nämligen tre spacklingar när vi inte ska tapetsera utan måla.
Och till på köpet fick jag handledsinflammation eller något liknande i går på grund av spacklingen. Det är det jag alltid har sagt: Det är inte bra att arbeta fysiskt.

Beroende av vädret

Det här lockar inte till skratt och glädje direkt. Blä!

Jag har kommit på varför mitt humör är uppochned hela tiden. Ena dagen pigg och glad, nästa dag låg, grinig och på gränsen till bitter. Det är vädrets fel.
Jag är så himla påverkad av vädret.

Vaknar jag och ser en strimma sol som smiter in i sovrummet blir jag genast glad. Om det som i morse är becksvart vid åtta och man hör de tunga regndropparna falla från stuprännan blir jag deppig. I morse hade jag inte ens lust att stiga upp, så jag vände på mig och vaknade först vid tolv. Helt sjukt att man kan sova så länge.

Och nu, mitt på dagen, måste jag ha lamporna tända för att över huvud taget se någonting. Och ork och lust att ta mig för något existerar inte. Kort sammanfattat: Allt är bajs.

Jag tror också att jag kan vara full av klorofyll och precis som löven som tappar allt på hösten rinner livsglädjen och orken ur mig. På våren kommer den tillbaka och jag älskar livet och alla i min närhet. Skulle kalla det typisk höstdepression.

Kan det inte bara bli ljust igen. Sol. Och varmt. Snälla snälla. Jag orkar inte vara så här låg mer.

En alldeles vanlig ledig dag

Jag och katten. Katten och jag.

Tillbakablick från 2 september år 2000

Jag var en annan person. Eller egentligen inte, bara yngre, naivare och mer full i fan. Hade druckit ganska många halvljumma öl och började bli småfull. Hade också druckit en halv flaska vin till middagen. Så där som det var då. När syftet var att bli full.

Vi åkte hem till honom. På förfest. Fyra killar satt i vardagsrummet. Han stod mitt i rummet i kalsonger och strök sin skjorta. Han hade skrattgropar som syndes så fort han log. Tyckte om dem, skrattgroparna.
Vi blev bjudna på en drink. Jag svepte både min och kompisens. Vi gick på toa. Två och två, något annat var otänkbart. Han hade en plansch med dalmatiner på toadörren. Vi skrattade åt den. Jag sa att killen som bodde i lägenheten skulle bli min och menade det. Skrattade åt det.

Så skulle vi åka. Han skulle ha slips till skjortan. Han bad mig välja. Jag valde en med rosa pantern. Han tog den, utan att ifrågasätta mitt val.
Så åkte vi. Jag såg honom inte något mer den kvällen.

Glögg och snor i en härlig blandning

Lagom till min ledighet är jag på väg att bli sjuk. Vad oväntat! Eller kanske inte. Det händer så gott som hela tiden. Har ungefär fyra sjukdagar på drygt fyra år på tidningen och har haft magsjuka flera gånger, influensa flera gånger och feber flera gånger – på semestern eller på långledigheten.
Det är som om nån vill jävlas.

I går tror jag att jag hade feber på jobbet. Proppade i mig två tabletter (som företaget så snällt bjuder på. De vill väl att vi ska hållas kvar på jobbet så länge det bara går! Ha!) och blev sedan som en ny människa. Dessutom fick jag en gammal - men inte för gammal - smörgås från ett styrelsemöte tidigare i veckan vilket också piggade upp mig.
Var klar med jobbet jag behövde göra i god tid. Skönt.

Piggheten höll i sig nästan hela kvällen. Var därför till några vänner och drack glögg och åt pepparkakor. För första gången i år.
Nu har jag julstämning. Funderar på att binda mig en krans i dag och hänga på dörren. Om jag orkar vill säga. Huvudet är ju tjockt med snor.

Intervjuad i tidningen

Tänkte bara uppmärksamma den samlade församlingen på att jag i dag är med i tidningen. Alltså det är jag ju varje dag, men inte som i dag. I dag är jag intervjuad i tidningen.
Ett stort genombrott för min framtida karriär. Hahahahhahahahhaa.

Hej och tack för kaffet!

Dregen och Timbuktu. Kan det bli mycket bättre?

När jag blir lite piggare och har mer fritid ska jag baske mig gå med i en kör eller nåt. Att sjunga är så jävla roligt.
Finns få grejer som producerar så mycket endorfin hos mig.
Och det finns få grejer som piggar upp en efter en nästan-tolvtimmarsdag som att skråla med radion i bilen hem.

Det här är allt jag kan bjuda på

När jag åker in till jobbet på morgonen tjockar alla tankar ihop sig. Där finns blogginlägg som inte är av denna värld. De är poetiska, vackra och säger mycket mer än de vanliga. De brinner av inspiration och glädje.

När jag åker hem från jobbet står hjärnan still. Det är blankt, tomt. Ibland undrar jag om jag verkligen körde bilen hela vägen hem då vissa stråk är som bortblåsta ur minnet. Jag lyssnar på nyheterna men ingenting fastnar. Ingen inspiration, ingen glädje. Bara sån här skit. Varsågoda!

Varför händer allt alltid mig?

Jag måste få klaga! Fan fan fan.
Varför raserar hela världen när jag är arbetsledare för? Varför ska jag behöva ta alla jobbiga viktiga beslut och diskussioner?
Är så less på den här skiten. Har inte Gud eller vem det nu är testat mig tillräckligt? Det börjar kännas som att det är nog i alla fall.

Inflyttnings-, 80-års-, och födelsedagskalas

Kalas kalas kalas. Hela helgen fylld av kalas.
I går hos M och J i deras nya lya. Hade görskoj trots att jag min vana trogen körde. Jävla skit att man ska jobba mest hela tiden. Men efter nyår blir det bättre.

Och nu väntar 80-årskalas. Pojkvännens mormor. Och i morgon gemensamt födelsedagskalas för pojkvännens bror och fru. Och däremellan jobb.

Också måste jag berätta att jag har haft kjol på mig två dagar i rad. Börjar nästan misstänkta att det är något fel på mig. Ha!