Det lutar mer och mer åt ett köp

Det är ju så himla charmigt, det här torpet. Var och kollade in det igen i lördags för att riktigt riktigt titta på det. Vad som behövs göras, vad som är bra, vad som är dåligt, vad som riktigt ingår, hur det egentligen såg ut och så vidare. Vi hade nämligen inte riktigt kunnat släppa det. Och vi kan fortfarande inte riktigt släppa det.

Ibland känns det verkligen som jag skriver för döva öron, eller ja, blinda ögon då.

Ljuva innehållsrika liv, eller nåt sånt

I går: Jobbade, kom hem och slappade framför tv:n i en timme. Gick och handlade, lagade mat. Åt mat och drack en halv flaska vin. Blev supermätt och lite alkoholpåverkad. Lägger mig för att vila på maten. Somnar. Vaknar klockan två, går upp och dricker ett glas vatten. Går och lägger mig igen.

Mitt liv är så jävla spännande alltså. Väl värt att skriva en roman om. Med tanke på att jag sov elva timmar borde jag ju också vara pigg nog att skriva en.

I min hjärna just nu

• Jag klippte mig och gjorde slingor i håret förra veckan. Det syns inte. Inte alls alltså. Ingen, på riktigt ingen, har noterat det. Fast i och för sig är det väl ett bra betyg, att det ser naturligt ut och blablabla. Känns ändå rätt surt när jag betalade 120 euro för det.
• Ena katten har börjat sova i torktumlaren. A såg två ögon där inne häromkvällen. Där låg hon bland all svarttvätt som inte blivit urplockad. Katter är så konstiga.
• Jämställdheten på Åland är rätt usel. Enligt ny lönestatistik tjänar kvinnor 83 procent av männens lön i snitt. Det är sämre än 2010 då man gjorde samma undersökning. Jämställdheten går alltså BAKÅT. Skandal!
• Om ett debattinlägg, en faktasida eller något annat som ska verka seriöst på nätet innehåller massa felstavningar struntar jag i att läsa det. Konstaterade det den här veckan när jag mötte två sådana saker. Det ena ett debattinlägg om det femte jobbskatteavdraget och det andra en informationssida om folsyra. Båda hade felstavningar, saknade mellanslag eller hade särskrivningar. Gav båda sidorna några sekunder innan jag klickade bort dem. Hade kunnat vara hur intressant som helst men i och med felskrivningarna tog jag det inte seriöst. Insikter av detta: Gud vad viktigt det är att ha ett bra språk för att nå ut med sitt budskap och gud vilken jävla språkfascist jag har blivit.

Kroppsljud på en helt annan nivå

Jag tror inte att min kropp fungerar som andras. Och då menar jag inte ens min mage som måste ha mat var fjärde timme för att inte strejka. Den är ett helt eget kapitel.

Jag menar resten av kroppen. Till exempel mitt vänsteröga. Jag tror att det sitter lite löst i sin ögonhåla för när jag gnuggar mig i det knarrar och plaskar det. Gnuu knäpp fnjuu, låter det. A sa i går att det lät som om någon drog på ett rör utanför fönstret, men jag tycker mer det låter som en kombination av en våt svamp och kugghjul som hamnat snett och hakar i fel. Riktigt äckligt ljud i alla fall.

Och så har jag väldigt knakande leder, som många har i och för sig, och en nacke som knastrar dovt när jag rör på den. Det låter otroligt obehagligt. Tror dock det senare kan bero på noll träning, ingen massage och dåliga muskler.

Mina öron låter också. När jag rör dem knäpper det jättehögt (eftersom jag hör det jättebra precis där). Tror det är broskbitar som gnuggas mot varandra och skapar ett fasansfullt ljud. När jag lägger mitt öra mot någon annans för att de också ska få höra reagerar den personen alltid på samma sätt: "Uuuuuh vad äckligt!"

Sedan finns det uppenbarligen några nerver som är felkopplade i kroppen. Som när det kliar mellan benen, som det ju gör ibland. Då börjar det knarra i hjärnan tills jag kliar. Högt och ljudligt också. Som när man gör en konstant ton och samtidigt vibrerar på adamsäpplet. Ungefär så.

Det är väldigt svårt att koncentrera sig då när ett högt knarr överröstar alla tankar. Och ytterst störande eftersom det liksom inte alltid passar att riva sig i bikinilinjen.

Vad vill jag egentligen?

Ibland undrar jag hur jag kunde vara tillsammans med mitt ex så länge när vi i flera års tid hade det ganska dåligt och jag kände mig olycklig.

Men så kommer jag på att jag inte alltid trivs på Åland och har varit sugen att flytta härifrån ett tag men fortfarande inte har tagit tag i det.

Antar att saker måste mogna hos mig. Eller så ser jag helt enkelt alla guldglimtar extra bra och lever liksom för dem.

Egentligen är det kanske inte så tokigt att se det som är positivt, men jag kan ju inte hålla på och blunda för mina känslor heller. Knepigt det där. Hur ska jag veta vad jag egentligen vill?

På våra väggar

I dagens PP3 på Sveriges radio P3 diskuterade de inredning och om man kan och i så fall hur man inreder med populärkultur. De pratade om vad som var kreddigt och vad som var ute. Udda konstnärer var det första och cd-ställ var det andra, bland annat.
Hur som helst så kom jag och tänka på vad vi har på väggarna och konstaterade att det nog inte är så kreddigt direkt men väldigt personligt och en sorts mix av mig och A.

Som den här fotoväggen där nära och kära blandas i en härlig röra.

Eller sovhörnan som är ett potpurri av färg och minnen. Till vänster Lovisa Burfitts ben, en affisch för artisten Anna von Hausswolff och tre tulpaner i närbild som jag fotade för länge sedan. Sedan är det tre loppis-LP-skivor som jag köpte precis när jag och A träffats och slutligen en gardintofs och några fina vykort.

På en annan vägg hänger en liten teckning som vi köpte i Lissabon, en tuschteckning på en kvinna som A hade sedan innan, min favoritillustratör, Cassandra Rhodin, och slutligen en ful tavla på änglar som vi köpte för ramens skull men fortfarande inte bytt ut.

I vardagsrummet hänger tre tavlor från unga åländska konstnärer som vi känner. Den här köpte jag för pengarna jag fick i 30-årspresent och är målad av Pernilla Hurme.

Och den här är målad av Bo Söderlund och var A:s från början.

Det genomgående temat är i alla fall att vi tycker om det vi har på väggarna. Och det känns som att det är huvudsaken.

Det tar sig!

Lampskärmen just nu. Nålad och färdig att sys. Men det orkar jag fan inte göra i dag. Någon måtta på duktigheten måste det ju finnas ändå.

Jag har inte lärt mig alls

Det här jag skrev för ett tag sedan om att skena iväg i tankarna när det gäller ett torp. Kan ju lugnt säga att det gäller nu också.

Och detta trots att vi inte har kommit närmare ett beslut om köp och trots att jag ibland får kalla fötter och tänker att torpet är helt fel. 

Men hjärnan målar och inreder och bygger för fullt. Utekök måste byggas, nya ytterdörrar som man kan se igenom behöver hittas, taket i storstugan ska målas vitt, golven under plastmattorna ska inspekteras och se om de går att ha framme och de där möblerna som skulle ingå ska målas och fixas i ordning. Har redan en plan för allt.

Varför gör jag så här mot mig själv? Bygger upp förhoppningar när inget ens är klart. Idiot.

Det andra torpet

Vi var ju och tittade på ett torp till, som också var charmigt. Skulle jag titta på hur många som gillade båda torpbilderna på Instagram skulle det här torpet klart vinna. Det var ju aningen mysigare utifrån, huset var i vinkel och hade en fin halvinglasad farstu/altan.

Men. Det fanns många men. Det fanns bara ett inrett jättelitet sovrum (endast en 90-säng ryms) som dessutom var renoverat på 90-talet vilket betyder fult, köket var renoverat på 80-talet vilket betyder fult, det var spännpapp på alla andra väggar och tak och det var i så dåligt skick att vi behövde slita bort allt innan vi kan bo där, nästan alla uthus var fallfärdiga, kakelugnen i vardagsrummet funkade inte och taket hade läckt in i omgångar även om det var tätt nu. Den oinredda vinden hade så lågt tak att vi inte skulle kunnat göra den bebodd för annat än hobbitar. Dessutom var tomten på 6.000 kvadrat, vilket är för stort, och så låg det jättelångt bort från stan och långt från butik och det fanns ingen allmän badstrand i närheten.
Och så var prislappen 10.000 euro över min budget.

Så nej, hur fint det än var utifrån var det alldeles för många negativa saker med det. Tyvärr. För jag trodde ju att det var ett tecken när regnbågen slutade där.

Vi kan ha hittat ett torp!

Det var en lunch förra veckan då min kollega frågade mig hur det gick med mitt torpletande. Jag suckade och sa att det nästan aldrig kom ut gamla torp på marknaden, att folk verkade vilja sitta och ruva på dem i väntan på ... att de ska förfalla?
Jag berättade att jag funderade på att sätta in en annons i hopp om att någon skulle vilja sälja privat. Och min andra kollega, som jobbar på annonsavdelningen, sa "mejla mig nu efter lunchen så fixar jag det!"

Och ja. Det var ett himla lyckat drag. I helgen har vi varit och tittat på två torp och nästan fastnat för det ena. Det var lagom litet, hade två sovrum som var rimligt stora och inte behöver fixas särskilt mycket, två vedspisar som båda fungerade, tak i plåt som är tätt, en lagom stor tomt med massa gamla syrener, rosor och fruktträd, ett stort uthus som utan större problem går att fixa till gäststuga, fina möbler som skulle ingå i köpet, el i huset och kommunalt vatten draget till husknuten. Och framförallt: Det låg inom ramen för min budget!

Den enda riktiga nackdelen är att det ligger i en by. Visserligen avskärmat från grannar men ändå inte helt på landet, vilket vi helst ville ha.
Fördelen med det är att det är cirka 300 meter till en mack med lite livsmedel och på sin höjd två kilometer till en badstrand.
Vi får helt enkelt låta det ligga och mogna inom oss. Fördelarna känns ju övervägande. Men tänkte i alla fall vänta med att bestämma oss innan annonsen varit inne sista gången. Kan ju hända att ett ännu bättre dyker upp. 

Det går inte snabbt men det går

I somras någon gång började jag klä om en lampskärm. Den gamla var fläckig och trasig och det tyg som var helt var så poröst att det typ gick att blåsa sönder det.

Sedan dess har jag lite då och då pillat på den, gjort lite här och lite där utan att riktigt komma till skott. Det är nämligen ett himla pilljobb som kräver tålamod. Vilket jag ju saknar.

Men eftersom det är beckmörkt på kvällarna nu behöver jag få den klar. Helst nu. Så jag gjorde ett ordentligt ryck i dag.

Nu ska jag "bara" nåla tyget i jämna veck och sedan sy fast det i stålramen.

Ge mig styrka! (Som Heman sa.)

Och det här har jag också gjort

Jag har vaknat av att solen lyst i ögonen.

Jag har blivit avundsjuk på en man i tidningen som köpt upp hela Ålands loppislamputbud.

Jag har druckit sensommarkaffe i solen med A.

Jag har varit och sett Özz Nûjens show Dålig stämning.

Jag har gått in nya skorna och min nya loppisjacka, som jag för övrigt fyndade för fyra euro.

Jag har tittat på fina solrosor hemma hos A:s mamma.

Jag har ätit räkor. Förstås.

Jag har varit grafisk i kombo med geometriska figurer. På firmafest.

Och jag har skördat mastodonthabaneron och lagat sötpotatisgryta med den.

Svårt att få det att gå ihop

Det finns två stora trender i samhället.
Det ena är att man ska vara framgångsrik. Man ska utbilda sig mycket, kanske starta ett eget företag, jobba övertid och i största allmänhet ägna livet åt jobbet. Då är man en lyckad människa i samhällets ögon.
Den andra trenden är att man ska ägna tid åt sig själv och sina barn. Utveckla sig själv genom att gå kurser, ta ut maximalt med föräldraledighet, gå på spa och hos livsstilscoacher. Då är man också en lyckad människa.

Men för att man ska vara en maximalt lyckad människa ska man helst kombinera dessa två. Ha ett framgångsrikt jobb samtidigt som man ägnar tid åt sina barn och till att utveckla sig själv. Hur tusan är det tänkt att det ska gå ihop? När ska man sova? Eller vad är det man ger avkall på?
Jag har alltid undrat hur de här lyckade människorna får livet att fungera, för i mitt liv skulle det aldrig funka.

Okej, jag vill ju pussas också

Sov tio timmar i natt men är ändå en trasa. Att jobba helg suger musten ur en ibland. Särskilt de helger när de ordinarie timmarna inte räcker till.

Om inte jag behövde vänta på A som kommer med sista färjan skulle jag gå och lägga mig nu. Allt för kärleken och så vidare.

Uppdatering

1. Det där om amerikaner kändes väldigt orättvist. Menade bara att det ibland känns som att de tycker att resten av världen enbart är u-länder, även om de inte tycker det. Något med deras självsäkerhet, eller anti-jante, som gör det kanske?

2. Jag åt räkor till middag.

3. Katten slutade jama när hon fick smaka räkor. Win!

Sju tankar en lördagskväll

1.Flygande Jakob måste vara världens äckligaste maträtt. Jordnötter, curry och banan i kombination. Tre onda saker i ett liksom.

2. Jag måste klippa mig. Få bort de slitna topparna så jag kan kamma håret utan att borsten fastnar. Och lägga i lite nya slingor så de gråa hårstråna blir maskerade.

3. Räkor. Jag vill ha det fortfarande.

4. Ibland önskar jag att få vara ensam hemma och idylliserar det. Nu när A är bortrest hela helgen inser jag att det suger.

5. Många amerikaner är väldigt trevliga men har en sorts aura som utstrålar att de tycker att de, och alla amerikaner, är lite lite bättre än andra. Center of the Universe, liksom.

6. Jag har väldigt svårt för vuxna personer som pratar bäbisspråk. I synnerhet med andra vuxna.

7. En katt som löper är ungefär som kinesisk vattentortyr. Efter två dagars oavbrutet mjaaaaaoooouuu:ande kan jag erkänna precis vad som helst så länge det blir tyst.

Fredagshjärnan är ännu mer disträ

Jag pratade nyss med en kommundirektör som berättade om ett evenemang kommunen ska ha nästa vecka. Ett band som heter Hoven Droven ska uppträda och jag frågade kommundirektören hur det stavades. Han kontrollerade och svarade ”Hoven Droven med enkla v:n”.
Jag hörde dock ”Hoven Droven med Pink Lavén”, som om det var en gästartist.

Resten av intervjun satt kommundirektören och skrattade åt min felhörning.

Nåja. Jag bjuder ju på mig själv och min förvirring i alla fall.

Hej kocko!

Om jag skulle beskriva mig själv är jag ganska disträ. Lite förvirrad enkelt förklarat. Drar snabba slutsatser utan att höra hela meningen klart och flyger iväg i tankarna när man diskuterar ett ämne. Och framförallt pratar jag ganska ofta utan att tänka efter.
I går sa A till mig att det ibland kändes som att han levde ihop med Hanna Hellquist. Har ni lyssnat på Morgonpasset någon gång vet ni precis vad han menar.

I dag fick jag ytterligare ett bevis på hur min ytterst besynnerliga hjärna arbetar. Min kollega Petter återgav det så fint på Facebook:

Vänster-Jesus och högerkyrkan

I dag på lunchen avhandlade vi de enkla ämnena evolutionen, människokroppen och gud. Älskar mina kollegor som orkar sitta och grubbla och prata om sådant som jag tycker är intressant! Hur som helst så på temat gud tog jag upp en av de frågor som jag har ställt mig själv, och många, andra flera gånger under årens lopp:

Om man tittar på Jesus var han en väldigt förlåtande människa och ville att alla alltid skulle känna sig välkomna. Han bjöd in prostituerade att äta med honom, han gjorde ingen skillnad på om man var fattig eller rik, han välkomnade barn och värderade kvinnor lika högt som män. Han uppmanade andra att dela med sig av sin rikedom till de fattiga och att leva efter premissen att alla människor är lika mycket värda.
Skulle man sätta en politisk stämpel på hans åsikter skulle man därför kalla honom socialist eller vänster. Ni vet, att alla skulle få ta del av kakan och behandlas lika.

Om man är kristen tror man på Jesus och, vad jag antar, vill följa hans livsråd. Liksom leva i hans fotspår.
Hur kommer det då sig att så många kristna är väldigt konservativa och väldigt mycket åt höger inom politiken? Varför finns det kristna som säger att en homosexuell inte är välkommen i kyrkan? Varför finns det de kristna som säger att kvinnan ska veta sin plats och att mannen är familjens överhuvud? Det är ju helt i strid med Jesus vilja.
Hur tusan kan det komma sig?

Svara på det den som kan.

Kanske bara ska bestämma mig?

Jag pratade med min kollega häromdagen om att fatta beslut. Och jag konstaterade att jag är hemskt dålig på det. Dels är jag velig, dels tar det lång tid att bearbeta konsekvenserna som ett beslut skulle kunna få.
Jag tror att det handlar om rädsla. Jag tycker egentligen att jag är ganska orädd och modig och vågar testa saker. Jag är inte för bekväm med hur jag lever och har heller inga starka rutiner som inte får rubbas. Men trots det har jag någon form av rädsla för vad ett stort beslut kan innebära.

Vi säger om jag skulle flytta tillbaka till Sverige. Det skulle innebära en himla massa konsekvenser som jag inte vet hur jag skulle tackla.
Jag skulle förlora ett fast jobb och behöva kasta mig ut på den ytterst osäkra arbetsmarknaden som journalistbranschen erbjuder. Jag kanske skulle få sämre lön, osäker tillvaro som frilansjournalist eller kanske helt sonika behöva byta bransch.
Och om jag skulle byta bransch – vad skulle jag då göra i stället? Jag har ingen susning, för jag vet inte alls vad jag skulle vilja göra i stället. Har bara luddiga tankar om att vara mer kreativ, typ grafisk designer, men har ingen utbildning i det och vet att jag inte trivs med att sitta framför en dator precis hela arbetsdagen.
Skulle jag flytta till Stockholm skulle dessutom bostadsfrågan vara ett stort problem. Var skulle jag bo? Hur skulle jag få en lägenhet i staden med den värsta bostadssituationen? Skulle jag någonsin få en lika charmig lägenhet som jag har nu?
Och så allt annat då. Hur får jag vänner? Kommer jag ha ett socialt liv? Finns det något för mig att göra? Hur ska jag veta hur tunnelbanorna går? Hur hittar jag till Ica?
Allt som jag vet och är van vid skulle ändras. Hur samhället fungerar, vart man går för att fixa saker och allt sådant. En flytt skulle alltså få stora konsekvenser.

Många känslor känns igen från det största beslutet jag hittills har fattat – att separera med mitt ex. Det tog lång tid att ens förstå att det inte skulle vara vi och ännu längre tid att verkligen ta tag i saken och fatta beslutet att gå i sär (vilket vi gjorde tillsammans för övrigt). Jag konsekvensanalyserade det in i det minsta. Förlora huset, flytta, katten, vänner, rutiner, vana. Allt skulle komma att ändras, och jag visste det. Och jag var rädd för vad den förändringen skulle innebära.
Nu visade det ju sig att jag inte hade behövt vara orolig alls. Att komma ur ett dåligt förhållande gav så stor vinst för mig själv och mitt mående att resten, som kanske inte var så positivt, överskuggades. Ja, jag förlorade huset men hittade en jättehärlig lägenhet. Ja, jag tappade den spontana kontakten med en del vänner, men har fortfarande kvar dem även om vi inte ses lika ofta. Ja, jag lämnade vanan att vara med mitt ex och bröt alla mina rutiner, men jag blev en mycket gladare och lyckligare person. Och hittade dessutom en kille som jag älskar vansinnigt mycket.

Så konsekvenserna som jag bävade inför blev inte så farliga alls. Snarare tvärtom. Det blev bra.
Kanske jag skulle sluta måla fan på väggen hela tiden och helt enkelt kasta mig ut, fatta beslut och göra? Utan överanalyserande.

Träningsvärksläget

Eftersom jag sprang i går för första gången på ett och ett halvt år är det ju på sin plats att berätta hur kroppen känns i dag.
Men ser ni, det känns inte alls särskilt mycket. Lite stel förstås och utsidan (?) av låren värker en aning.
Kanske inte är i såååå himla dålig form som jag vill påskina trots allt. Vardagsmotionerar ju liksom varje dag. Om två och en halv minuts cykelväg till jobbet och tre trappor upp till redaktionen kan räknas som vardagsmotion alltså.

Ibland slår jag mig med häpnad

Det är precis som det ser ut: Jag har varit ute och sprungit. Japp, ni läste rätt. Fick något ryck när jag satt i soffan och snörde på mig springskorna och drog iväg.

Tolv minuter oavbruten jogg blev det. Vill inte ta ut mig för mycket när jag inte tränat på ett och ett halvt år. Fick ändå blodsmak i munnen. Säger ju rätt mycket om min (obefintliga) kondition.

Hoppas nu på fler ryck den närmsta tiden.

GRÖN av avund

Min vän och tidigare kollega Liz sa upp sig från Ålandstidningen för kanske ett halvår sedan och flyttade till Barcelona och började som frilansare i stället.
Spontant känns det som att hon gjorde helt rätt i det valet. Läste nämligen nyss det här på hennes blogg:
”Jag har fått i uppdrag att för flera olika magasin utforska vad det är som gör att Baskien är så bra på mat. Här finns nämligen flest Michelin-krogar i hela världen och ostar, viner, skinkor, korvar och skaldjur som smakar gudomligt gott. I en vecka ska vi vara här och smaka oss fram och sen bär det av ner mot vindistriktet Ribera del Duero för fler reportage.”

Undrar om en snabb presskonferens med Sveriges konstitutionsutskott, kommunnotiser och en ringintervju med en ålänning i Norge, vilket har varit mina arbetsuppgifter i dag, ändå inte är lite lite bättre ...
Eller så inte.

Påminn mig att aldrig handla örhängen igen

Inte nog med att vi har storstädat hela lägenheten, diskat, handlat, hälsat på A:s mamma och druckit kaffe hos en kompis i dag. Jag har också slängt ihop en örhängestavla, eller vad man kan kalla det. Mycket duktig.

Och btw, det här är bara de örhängen med hänge. Nästan lika många finns med ploppar. Pust.

Screw höstdeppen

Vad gör det att det blir höst och mörkt och grått och trist? Det är ju fredag och ledig helg! Och sol!

I dag ska jag äta vansinnigt god pasta, dricka rödvin och äta kräftor. Allt på samma gång. Sedan ska jag dricka mer vin och cykla på kalas. 

Och i morgon blir det ettårskalas för hela slanten och jag och A har fixat massor av presenter till charmtrollet! Hurra! Man ska skämma bort små barn, det har alla högre makter bestämt. Så det så.

Höstdeppen kommer

Det är visserligen bara september och termometern visar fortfarande runt 20 grader utomhus och solen skiner från klarblå himmel. Men trots det börjar mitt sinne ställas in i höstmode. Med andra ord: Jag börjar bli låg.
Jag hatar verkligen hösten och allt vad den innebär – mörkare tider, kallt utomhus, osociala människor och rastlöshet. Ingenting att göra och ingen lust att göra någonting. Orkeslöshet i kombo med rastlöshet är ungefär de värsta känslorna man kan ha i kombination.

Nu till frågan. Vad fan ska jag göra för att orka med hösten? För att inte bli låg? För att inte ligga på soffan och gråta av ensamhet/rastlöshet/orkeslöshet? Hjälp!

Vad jag gör när jag äntligen är ledig

Sover till halv tolv och drar mig ytterligare en timme. Äter frukost med A som redan jobbat klart för dagen och kommit hem. Kollar när Obama landar på Arlanda. Går på stan och köper musikprylar och svarta strumpor i fempack. Fikar på stadens mysigaste bakgård i den stekande septembersolen.

Åker till återvinningsstationen med miljoner plast-, metall- och kartongförpackningar. Svänger via en loppis som inte har någonting vi vill ha. Slappar på soffan med livesändning från Obamas presskonferens och vattnar blommorna.

Går och handlar och lagar vrålgod vegetarisk lasagne. Får ett ryck och lagar om möjligt ännu godare rabarbermarmelad. Kollar nyheterna med - tada - inslag från Obamas dag i Stockholm. Tar en långdusch med hårinpackning. Kryper in i morgonrocken och lägger mig i sängen och läser.

Fan vilken fin ledig dag.

Äta, jobba, sova, dö

Känslan just nu: Jag jobbar jämt, hela tiden.

Vet att det inte stämmer men varje gång det är något speciellt får jag säga "nej det går inte, jag jobbar kväll/helg". Och jag är så jävla less på det. Vill också kunna göra saker, kunna vara delaktig och ha roligt och träffa människor. Inte bara jobba, äta, sova.

De tre senaste veckorna har jag jobbat kväll, till klockan 22, åtminstone två dagar varje vecka. En vecka hela veckan. Och så en helg på det. I går skulle jag ha varit ledig efter sex dagars jobb men fick som enda tillgängliga redigeringsvikarie hoppa in och jobba ännu en kväll.

Och i dag jobbar jag förstås också kväll. Socialt liv = inte existerande.

Och ja, jag får klaga. Ibland får jag det.