tisdag, december 29, 2015

Året - i alla fall en del



2015 har varit ett minst sagt omtumlande år. Det är som att flera år av relativt lugn har samlats ihop för att bryta ut - under ett enda år.

Vi börjar med jobb. Precis i slutet av december 2014 sa jag upp mig. Jag visste inte vad jag skulle göra och hade ingen mer plan än "jag vill bo i Stockholm".
Året började därmed med skolavslutning och inskrivning på Arbetsförmedlingen. Jag var fortfarande vid rätt gott mod men fick sen en rejäl käftsmäll när jag fick veta att min finska a-kassa inte godkände att jag bodde i Sverige och den svenska inte godkände att förmånerna flyttades tills jag hade fått jobb i Sverige. Status q.
Ångesten jag upplevde då har jag aldrig tidigare upplevt. Jag hade så ont i bröstet, sov nästan aldrig, grät väldigt mycket hela tiden och försökte samtidigt hålla något slags mod uppe för att kunna söka jobb.
Så sa det pang. Jag skickade en ansökan till rätt plats i rätt tid, blev snabbt kallad på intervju och fick på intervjun frågan "kan du börja på måndag?"

Sedan har det flutit på. Jag var reporter, blev inhoppare där jag sitter i dag, jag blev nattreporter, jag blev webbredaktör och jobbade mest hela tiden. 220 timmar i april som exempel. Utpumpad men hade visat att jag kunde. Hösten bjöd på ett vik med nya spännande ansvarsområden och ja, det flöt på.
Jag skulle bli utlasad. Jag hade fått besked om att jag skulle bli utlasad. Jag sökte två nya jobb, kallades på två intervjuer och pang bom igen, så ändrades förutsättningen på jobbet och de kunde anställa mig. Fast.
Tänk om jag hade vetat detta då där i januari februari.

Sedan var det ångesten över boendet också. Vi hade ingenstans att bo. Hade ingen plan vart vi skulle ta vägen efter den 15 februari och sökte lika många lägenheter som jobb. Bostadssituationen löste sig innan jobb. Vi fick tag i ett tillfälligt boende i min kusins tomma lägenhet. Bodde på tältsängar med två äppellådor som bord och datorn utan vettigt internet som enda underhållningskälla. Det gick det med. Jag började jobba där och då och var så trött att jag mest sov ändå. Kom hem från jobbet - åt mat - badade badkar - kollade på gamla avsnitt av topgear - sov.
Den 1 mars kunde vi flytta in där vi bor nu. Det var som en dröm. Vi hade våra egna möbler! Våra egna bestick! Vår egen säng! Flytten var sjukt jobbig och mycket logistik krävdes men förutom det var allt glädje. Bostaden i Hornstull, som hade ett underbart läge, var mörk och solens strålar nådde aldrig in på grund av grannhuset. Jag trivdes aldrig där. Lägenheten vi fick nu var ljus ljus ljus med stora fönster och magnifik utsikt och jag kände det som att jag, precis som vårblommorna, vaknade till liv. Blev glad. Blev lycklig. Sol. Ljus. Egna prylar. Och långtidskontrakt.
Sen ligger den inte optimalt. Det bränns mycket bilar utanför, det är mycket skadegörelse och polisen brukar hänga här utanför dygnet runt i omgångar. Men ändå - det är ett hem.

(Jag hade tänkt skriva mer, om det andra, det mer känslomässiga men kom inte längre än så här. Får se om det kommer senare.)

måndag, december 28, 2015

Att resa med katter

Jag tänker att åka bil med barn är ungefär som att åka bil med två katter.
Det var skrik nästan hela vägen, nedbajsning efter bara några mil med efterföljande akutstopp på en random McDonalds för att lyckas rengöra alltihop, ett misslyckat försök att ta det skrikande knytet i famnen för att lugna och att bli väckt tre minuter efter att du äntligen lyckats somna.

Får jag barn någon gång är jag fullständigt beredd.

måndag, december 21, 2015

Los livos, som det heter på spanska

I dag tackade jag ja. Kan inte tacka nej till en fast tjänst. Fast tjänst god damn it!
Fast tjänst = inget magsår över jobbsituationen, inget jobbsökande, pengar varje månad, semester i sommar och kreditvärdighet på banken. 
Och det sista betyder också att om jag bara lyckas skramla ihop tillräckligt mycket pengar till en insats kan jag köpa en lägenhet. Och då har jag ett hem! Som är mitt! Och jobb. Och allt sånt som man bör ha vid 35 års ålder. Förutom barn då, men det kommer väl kanske nån gång i framtiden.

I väntan på att mina "riktiga" arbetsuppgifter drar igång den 18 januari ska jag dessutom arbeta 9-17 största delen av tiden. Ha! Helt vanliga arbetstider, som alla andra. Görgött!

För övrigt blev jag i dag också erbjuden ett vik på den andra tidningen jag sökte jobb på, från slutet/mitten av januari. Ska nu meddela tack men nej tack. Det jobbet hade varit vansinnigt roligt men vad gör jag när jag bara kunde få ett vik där? Fast jobb är fortfarande ett fast jobb.
Jag har ett fast jobb! 
Förlåt för upprepning, jag har lite svårt att fatta det.

fredag, december 18, 2015

Lever i 150 just nu

Hatta hit, hatta dit. Alkohol. Lite sömn. Lite mat. Stora besked, arbetsintervjuer. Mer alkohol, mindre sömn. Ingen mat.

Det går ju ett tag men nu skriker kroppen. Just nu: En liten skål yoghurt och en cappuccino i magen. Bakom mig fem timmar sömn efter AW, en arbetsintervju och julklappsshopping.
Framför mig: Färdigmat i micron och däcka på soffan. Åh vad jag längtar. Åh vad jag kommer att somna.

torsdag, december 17, 2015

Oj hej vad det svänger

Söker ett nytt jobb, får svar två timmar senare. Intervju i dag och det går bra. Känns bra. Och hoppet tänds.
Kommer till jobbet där jag jobbar nu och pang bom - allt ändrat. De kan anställa mig. Fast.

Fast. Jobb. I mediabranschen. I Stockholm.

Jag är i nåt slags töcken. Fattar inte. 
Det jag vet är att jag ska dricka öl ikväll och gå på ytterligare en intervju i morgon. Kan ju inte ställa in heller. Ho ho.

onsdag, december 16, 2015

En ansökan. En intervju.

Jag har, som jag sa alldeles nyss, inte riktigt orkat ta tag i jobbsökandet. I måndags skickade jag ett kort mejl till ett ställe.
Skrev ”hej jag gör en spontanansökan. Jobbar på den här positionen på den här tidningen och har jobbat som journalist i tio år. Ses gärna om ni vill veta mer.”
Skickade med mitt cv men skrev på rikitgt inte mer än fem rader som personligt brev.

I dag blev jag kallad på intervju. De har inga vik för tillfället tyvärr, men ändå. De vill träffa mig!
Det blir nog bra det här till slut. Det blir bra.

Vakuum, sol och sömn

Jag tänkte tanken att jag borde försöka mig på en sammanfattning av det här året men känslan jag kom fram till var att det känns som att allt har varit ett vakuum.
Jag vet att det på intet vis speglar hela året utan snarare känslan just nu. Jag är trött. Så trött. Så trött att jag inte riktigt orkar söka nya jobb utan lockas av tanken på att vara ledig. Åka till nåt varmt ställe. Ensam. Läsa bok. Äta mat. Få i mig näring igen för att boosta alla reserver som är tömda. Typ öka självförtroendet, midjemåttet, glädjen och nyansen på huden. 
Minska ångesten och deppigheten. 

Det här med sent sent kvällsjobb i åtta nio månader har visserligen gjort att jag har en helt okej buffert på mitt sparkonto men har också helt tagit bort mitt sociala liv och skapat ångesttroll som förföljer mig till fyra på morgonkvisten då jag äntligen somnar. Tyvärr hänger de kvar och hovrar över mitt huvud vissa dagar också. 
Jag är inte gjort för skiftarbete. Det gör mig inte gott.

En glädjande sak, apropå inget alls är att mörkret snart lättar. Om bara någon dag går vi mot ljusare tider igen. Visserligen iskalla sådana med vind som pinar oss men ändå ljusare. Lite snö och sol på det kan kanske till och med jag bli lite sprudlande igen.
Och sömn. Med mycket sömn kan jag bli sprudlande igen!

måndag, december 14, 2015

Jag är inte ledsen längre

Helgen = underbar. Det är nåt med att hänga med syskon och släkt, även om det den här gången inte var min egen släkt. Vi åt kakor och tårta och firade glad ettåring, åt pizza och kollade på På spåret eftersom alla missat det på fredagen. 
Sov tolvtimmarsnatt hos farfarn och pratade om livets förgänglighet, sjukdomar och 1960-talets byggteknik vid frukostbordet. Jag gillar farfarn och han gillar mig. Hans fru var också värmlänning.

Sedan storhandla på vägen hem och laga mustig soppa med tomat och chili och tvätta och försöka komma ikapp med livet.
Sedan spelade jag och A tv-spel tills vi plötsligt såg vad klockan var.
Nu, redo för ny vecka. Sista veckan med mitt tv-program för sedan är det juluppehåll och när det sedan äntligen är över så har jag lämnat bygget. Har planer på att slå alla rekord, så nu kör vi!

lördag, december 12, 2015

Kemisk och verklig på samma gång

Vaknade mitt i vargtimmen. Surrealistiska drömmar och en massa från gårdagens jobbjulfest att bearbeta. 
Det blev så påtagligt att jag snart slutar. Att andra får vara kvar. Att min kompetens inte är exakt den som efterfrågas just nu. Logiskt sett helt rimligt, känslomässigt ett kaos. 
Jag vet att jag inte är dålig, men det är rätt lätt att känna att jag är det.

Och så alkohol in i mixen. Den kemiska ångesten som följd. 
Vill helst bara krypa ihop till en boll och bli strykt över ryggen. Någon som omsorgsfullt skär bitar av färsk ananas till mig. Hur nu den bilden framträdde i mitt medvetande? 
Men istället för bolliggande så ska jag sätta mig på ett tåg och vara social med människor jag inte sett på länge och andra främlingar. Påklistrat leende och "jo men det är okej att snart bli uppsagd" fast det inombords just nu är kaos.

Ge mig några timmar så ska jag väl förhoppningsvis ha kunnat bearbetat den värsta skiten. Det här inlägget är steg ett. Skriva av sig.


onsdag, december 09, 2015

Så mycket som behöver skrivas

Det är hundra procent klart nu. Jag slutar den 15 januari. Utlasad.
Känslorna inför detta är jättemånga och jag skulle kunna skriva romaner om det men har inte riktigt tid. Jag prioriterar tydligen att göra en storslagen sorti nu de sista veckorna med kanonjobb och kanonsiffror, att dricka öl till halv sex trots att jag jobbar dagen efter och sånt annat.

I morgon ska jag klippa mig. Sen ska jag bara skaffa ett jobb också.
Tipsa gärna om ni hör nåt som passar en webbredaktör och journalist.

söndag, december 06, 2015

"Läs den och allt blir bra"

Ibland önskar jag att jag var en person som läste självhjälpsböcker och att det i så fall fanns en bok att läsa som på ett magiskt vis gjorde mig till en bättre människa. Bort med ångest och tvekan. Fram med en underbar, inkännande, kunnig och bra mirakelmänniska.
Voilà!

torsdag, december 03, 2015

LAS

Jag har snart inget jobb. Troligtvis inte i alla fall. Känns som att jag borde panika lite mer än vad jag gör. 
Just nu känns det mest som att det ska bli skönt med lite ledigt.

Fråga mig om en månad igen så ska svaret nog vara något annat.

onsdag, december 02, 2015

Alla delar av mitt jobb är inte ... hrm, så högklassiga

Konversation med min kollega:

Han: Jag satt tidigare och försökte puffa (göra en liten text och bild som ska locka till läsning/tittning reds. anm.) en konstig svamp som hittats i en trädgård.

Jag: *Brister redan här ut i skratt över det absurda*
Vad är det egentligen för jobb vi gör? Det är ju helt sjukt egentligen när man tänker på det.

Han: Ja, och jag försökte göra det så lockande som möjligt och kommer på mig själv med att skriva "'rymdmonster' chockar villaidyllen". Det är ju som att vi beskriver världen medan vi är i en psykos.

Sömn = bättre än terapi

Jag sov i helgen. På fredagen klev jag upp till slut, men somnade på soffan en sväng på kvällen och sov sedan en ganska lång natt.
Lördag sov jag till tio kanske, somnade på soffan på eftermiddagen och till natten och sov länge på söndagen. Och tog återigen en tupplur på soffan på eftermiddagen.

Sömn. Det kändes som om jag verkligen verkligen behövde sova. Sova, vila, ta hand om mig själv.
Den här veckan har jag inte haft ångest en enda gång hittills. Peppar och trä och allt vad man nu säger. Jag tror helt klart att sömnen är nyckeln till det.

fredag, november 27, 2015

Ensam hemma

Klockan är snart halv tre. Jag har inte stigit upp ur sängen ännu. 
Planer för dagen: Kliva upp, kolla på serier, äta jordnötsringar, eventuellt klä på mig. Får se lite.

Och på natten river ångesten

Hur kommer det sig att saker som i dagsljus är bagateller är stora mörka moln på nätterna?
Hur kommer det sig att saker jag redan bearbetat klart får nytt liv på nätterna?
Hur kommer det sig att logiken och det sunda tänkandet är helt blockerat i hjärnan på nätterna och hur jag än kämpar för att ta mig dit så går det inte.

Jag hatar vad mörkret och nätterna gör med mig. Jag hatar den här irrationella ångesten som jag inte kan bli av med. Jag orkar inte ha ett tryck över bröstet och ligga i sängen och tycka att jag är dålig för att någon eventuellt kan ha varit en gnutta kritisk. Eventuellt. 
I dagsljus skulle jag inte ens ryckt på axlarna, men på natten river ångesten i mitt bröst.

fredag, november 20, 2015

Tunga dagar

Frågan är bara när allt ska lugna sig? När ska nyhetsläget sluta vara som det är? När ska världen bli en tryggare och lugnare plats igen?
Sjätte dagen jobb i rad väntar nu. Och då är det inga vanliga åttatimmarsdagar vi pratar om. Även om jag sen är ledig lördag och söndag kan jag omöjligt koppla av, stänga av. Dels för att det är svårt att göra det, dels för att jag behöver hålla mig uppdaterad inför nästa vecka.
Att jobba i den här branschen i sådana här lägen är tungt. Så tungt.

måndag, november 16, 2015

Sluta jämföra lidande!

"Jahaja, nu minsann passar det att bry sig. Nu när Paris drabbats. Men vem brydde sig under terrorattacken i Libanon? Vem bryr sig om kriget i Syrien? Varför har vi plötsligt glömt de som kämpar för sina liv på Medelhavet i hopp om bättre liv."

Jag är så inåthelvete trött på de som skriver så där. Som hela tiden ska racka ner på de som bryr sig - för att de inte bryr sig jämt och om allt, inte bryr tillräckligt mycket eller bryr sig på fel sätt. Varför ska folk hela tiden jämföra lidande med varandra? Ställa en sak mot andra och framförallt skälla för att alla inte bryr sig om allt hela tiden. Kan man inte i stället vara glad över dem medmänsklighet som faktiskt visas? Oavsett hur och i vilket omfång?

Saker jag vill

• Gå upp de där kilona jag har tappat i Stockholm och se så där välmående och frisk ut som jag gjorde förra sommaren.
(Bortse från de alkoholstimmiga ögonen.)

• Sluta vara täppt i näsan och ständigt ha någon form av efterhängsen förkylning som gör mitt huvud tungt och dåsigt.
• Ha ett fast jobb med okej lön som gör att jag kan köpa en lägenhet.

• Normala arbetstider. 8-17 typ. Vilken jävla dröm.
• En tandhälsa som är välmående utan tandsten och blödande tandkött. Så less på att vad jag än gör så blöder min mun.
• Semester. På ett varmt ställe.

• Pengar till att få in vatten och avlopp på torpet.
• Mer tid med A. 
• Sol. Och den efterföljande energin den ger.

• Och fred på jorden och andra ouppnåeliga saker.

söndag, november 15, 2015

När orden inte räcker till

Vi var på teater. Mamma pappa och jag. Åt på restaurang. Strosade längs välkända gator.
Det går inte att tänka att det kunde ha skett här, precis lika gärna som där. I Stockholm som i Paris. Lika offattbart. Så oerhört ofattbart. Jag har en klump i magen. Försöker förstå, försöker. Lider med dem som förlorat de nära. De som blev vittnen. 

Och trollen i mitt Facebookflöde gnider sina händer "det är bra, släpp in fler till Europa bara" och jag kokar. Kokar och vill skrika och slänga grejer och VARFÖR KAN DE ALDRIG FATTA, DUMMA JÄVLA MÄNNISKOR. Och vet att min ilska, mina ord, mitt tålmodiga sätt att fortsätta förklara inte kommer att få gehör den här gången heller. Vaxproppar i hela jävla hjärnan tamigfan.
Och det gör mig så arg. Och maktlös och så tänker jag att det är precis det här, de där tankarna som trollen har som gör att sådana här saker ens sker. Förblindade och vilseledda av hat.

Jag säger det igen. Var finns kärleken och medmänskligheten? Hur kan vi människor vara så kalla och arga?

tisdag, november 10, 2015

Klockan är fyra

Och jag är spikvaken.
Jag hatar hatar hatar att jag lyckas svänga på dygnen så här. Kommer ju inte få något gjort under morgondagen. Jag som hade stora vida planer på pepparrotssås och skura toan. Separerade från varandra OBS!

lördag, november 07, 2015

För fyra år sedan

Enligt min vän A så var jag sent på kvällen den 7 november för fyra år sedan ute och gungade tillsammans med henne och T. Hon såg det på Timehop.

Jag minns den kvällen väl. Jag var arg och ledsen och hade med tårar i halsen ringt till T några timmar tidigare och sagt "hej, får jag sova hos dig i natt?" och sedan anlänt till henne med en resväska och en låda öl och budskapet "nu ska jag dricka alkohol".
Jag tror jag drack en öl, sedan gick vi på promenad, gungade, grät lite och försökte förstå vad som egentligen hade hänt. Jag hade lämnat min sambo sedan tio år. 
Då, för fyra år sedan hade jag inte en susning hur mitt liv skulle bli. Jag var livrädd och skakig och bodde på en soffa hos mina vänner. 
Om jag hade vetat att jag fyra år senare skulle bo i Stockholm, jobba på Sveriges största tidning som webbredaktör och ha en annan sambo som allting känns mycket mycket bättre med, då hade jag nog slutat gråta och i stället omfamnat tillvaron och tänkt att allt faktiskt kommer att ordna sig.

torsdag, november 05, 2015

Det är väl bara att omfamna tribalen

Okej. Jag har en svart tribal tatuerad på min kropp. På -tada- det ultimata stället svanken.
En tribal i svanken.

Jag låter det få sjunka in ett tag.

Jag var 18 år. Funderade länge på både placering och motiv och hade sparat ihop de 600 kronorna den lille jäkeln skulle kosta. Det var alltså inte så jätteöverilat utan ytterst planerat.
Synd bara att jag hade så förbaskat dålig smak. Så förbaskat synd.

Det här är ju inget jag är stolt över. Skäms när jag vistas på offentliga platser i bikini. I alla fall då jag kommer på att den sitter där i svanken och är ful och svart och ful och sitter i svanken. Då skäms jag, försöker hoppa i vattnet på snabbast möjliga sätt utan att gå med ryggen mot så många. Det kräver sin kvinna, kan jag säga.
Jag har av förklarlig anledning börjat tänka på hur jag ska göra den lite mindre hemsk. Ville tatuera över den med en fågel, vilket skulle vara möjligt med tribalens spretiga form. En fågel är ju också fin. Och jag gillar fåglar. 
Men faktum kvarstår ju att placeringen på kroppen är förjävlig. En fågel i svanken är bara snäppet bättre än en tribal i svanken.

Jag har kikat lite på att ta bort den. Laserbehandlingar ska ju funka, men de ska göra ont, ta rätt lång tid och de kostar ju också en hel del. Beroende på hur många behandlingar som behövs förstås.
Men jag vet inte. Det känns som att den inte stör mig tillräckligt mycket för att jag ska punga ut med flera tusen för ett 600-kronorsmisstag när jag var 18. Den syns ju inte annat än när jag är i bikini eller är naken.
Så ja, jag får väl helt enkelt ta och förlikas med det här. Men den här. Den här tribalen i svanken.

Ickerökandet

Med tanke på att jag har slutat röka sisådär fem gånger men börjat igen efter år eller i alla fall många månader (det värsta var när jag hade varit rökfri i fyra år), så ska jag kanske inte säga något nu. Men jag kan inte komma ifrån att det har varit så sjukt enkelt att sluta röka den här gången.
Rutinerna ändrades samtidigt som jag gjorde dem. Alltså, jag bara slutade gå ut efter maten och så var det med det.
Abstinensen var påtaglig i tre dagar. TRE ynka dagar. Inte ens alkohol har påverkat den.
Saknaden efter något att göra har inte heller varit stark. Snarare att jag varit mindre rastlös nu än när jag rökte.

Nu har det alldeles snart gått en månad och jag är så stolt över mig själv. Så det så.

tisdag, november 03, 2015

Upp och ner ner och upp

November är här. Jag bävar. Och äter d-vitamin och folsyra som jag brukar få brist på då och då. Tänker att jag ska förebygga.
Funkar sisådär. Vissa dagar är livet gött. Jag ler så mycket när jag kommer till jobbet att kollegan på det där härliga cyniska bittra sättet frågar vad det är som är fel "för så där glad kan man inte vara utan att jag blir misstänksam".
Andra dagar har jag hela världens hemskheter på mina axlar och är som en svamp som suger åt sig fler ju längre dagen går. I synnerhet när de i min förvrängda egocentriska och instabila hjärna kan tolkas som en gnutta kritik.
Herregud alltså.

Jag och A har bestämt nu att vi ska bli bättre på att varje helg vi är kvar i Stockholm göra något vettigt och stimulerande. Inte sitta inne i novembermörkret och tycka synd om oss själva.
På listan hittills finns: bada på Centralbadet, gå på Naturhistoriska museet, gå på bio. Sen var det en grej till som jag inte minns längre. Hur som helst borde det där fylla novembers helger tillsammans med besöket från mamma och pappa. Då ska vi gå på nån musikal och gå ut och äta nåt gott. 
Jag har aldrig varit på musikal så det ska bli spännande. Den har alla ingredienser man förväntar sig: Björn Kjellman.

Och så kom jag på en sak som gör mig glad: i dag vaknade jag för första gången på en vecka och kunde andas genom näsan! Förkylning vik hädan och kom aldrig mer igen. Tack på förhand.

söndag, november 01, 2015

Apropå skedarna

Plockade ur bestickstället nyss och hittade bevis på det där jag skrev om skedarna.
Ingen av dessa har tillhört mig från början. Nummer tre kan ha varit mamma och pappas, de har iaf liknande som "extraskedar" och jag kan mycket väl ha lånat den nån gång. Övriga har jag dock ingen aning om. Nummer två står det Gerda på. Jag känner ingen Gerda.

onsdag, oktober 28, 2015

Skedarna och jag

Det är något med mig och skedar. Det där kan ha varit den konstigaste meningen att inleda en blogg med, men faktum är att jag inte på något annat vis vet hur jag ska förklara det. Annat än att det är något med mig och skedar.

Det började för flera år sedan då jag hittade en fin gammal silversked i min handväska. Kunde inte för mitt liv förstå var den kom ifrån och hur den hamnat i min väska. 
En tid senare fann jag en till sked i väskan. En vanlig kaffesked men av annan modell än de jag hade hemma.
Ytterligare en tid senare, kanske till och med något år senare, hittade jag igen en silversked i väskan.
Så där har det hållit på. Skedar av plast av olika slag och av metall av olika slag har plötsligt uppenbarat sig i min väska. Men alltid har det varit små kaffe-/teskedar och jag har aldrig haft en susning om varifrån de kommer. Eller varför de ligger där.

Jag har letat logiska förklaringar. Herregud vad jag har letat logiska förklaringar. 
Tänkbart scenario: Jag är på kafé och har mycket i händerna - lägger skeden i väskan, glömmer bort den och hämtar en ny att röra/äta med. Skeden i väskan blir kvar.
Tänkbart scenario: Jag tappar skeden - den trillar ner i min väska. Jag märker inget och skeden blir kvar.
Tänkbart scenario: Någon stoppar skedar i min väska. Utan min vetskap. De blir kvar där.

I och med att det här har pågått så länge och i olika länder och på olika platser helt utan sammankoppling är det sista ganska otänkbart. Det andra scenariet hade varit rimligt om det skett en gång - men otroligt när det numera rör sig om tiotal gånger. Det första scenariet likaså. I synnerhet de gånger skedarna är av sådana modeller och material som normalt sett inte finns på vanliga kaféer och restauranger.

Egentligen finns det bara en enda sak som är den gemensamma felande länken och som är det troliga scenariet. Det är jag.
Omedvetet men utstuderat stjäl jag skedar och stoppar dem på mig. Så är det helt enkelt
Nu är bara frågan: Varför?
Dagens fynd i väskan.

tisdag, oktober 20, 2015

Härmed lovar jag:

Att aldrig göra någon del av den svenska klassikern. Inget Vasalopp, ingen Vätternrundan, inget Vansbrosim.
Jag är så less på träningshysterin och att varenda jävel med någon form av kondition helt plötsligt ska elitidrotta. Utsätta stela kroppar för maximala påfrestningar.

Vad är det för fel med söndagspromenad, yoga i vardagsrummet, en springtur efter jobbet och cykelturer på sommaren? Varför kan inte lite lagom räcka nuförtiden?

måndag, oktober 19, 2015

Som att fylla i test i Veckorevyn

Hittade en lista hos Marina och kan inte låta bli att fylla i. Det är något barnsligt roligt med listor. Så här:

Vad har du på dig?
Morgonrock och trasiga tofflor. Det är ingen vacker syn direkt, men att loda runt så här är bland det bästa jag vet.

Hur mår du?
Bra. Tror jag. Sedan jag slutade röka (jo jo, mer än en vecka nu!) har jag haft lite kocko i halsen. Äcklig smak och svullna mandlar men hoppas att jag inte ska bli sjuk. Och så är jag snorig också. Men det är jag ju året runt hela tiden, så det är väl knappt värt att påpeka.
Mentalt: relativt stabilt för närvarande.

Vad önskar du just nu?
Oj, svår fråga. Antar att det är ett tecken på att jag är rätt nöjd, har sovit tillräckligt, ätit mat osv. Jo, jag önskar mig ett förstahandskontrakt i Stockholm. Tack.

Vad har du ätit idag?
En macka med ost och en kopp te. Ska snart fixa en kopp kaffe till mig.

Vad ska du göra imorrn?
Jobba. Boka färja till Åland kanske? Och laga nån form av lunch som jag kan ha till middag också. Mitt liv alltså - så spännande.

Och i kväll?
Jobba. 16-01.30. När jag kommit hem hoppas jag att det är Seinfeld på tv och om det är det brukar jag kolla två avsnitt och sedan gå och lägga mig.

Vem saknar du?
Rätt många faktiskt. Det känns som att jag aldrig har tid att träffa någon. I går saknade jag en förälder. Ville så åka hem till mina eller A:s föräldrar och hänga i deras soffa och dricka kaffe. Ni vet det där som är så gött med föräldrar, att man bara får vara och bli lite omhändertagen.

Senaste köp?
Handlade en hylla till badrummet på Ikea i helgen. Och en ny kastrull och ny stekpanna och och och sånt smått tjafs man alltid får med sig. Till mig själv handlade jag ett par höstskor för någon vecka sedan. De är så fina att folk hela tiden borde säga till mig att jag har snygga skor. (De gör de inte tyvärr!)

Vad skrattade du senast åt?
Åt A? Eller åt mig själv. Det är oftast det jag skrattar åt. Skrattar också åt Seinfeld på nätterna är jag kommer hem.

Vad grät du senast åt?
Hmm, minns inte exakt. Jag gråter varje gång jag ser en film eller tv-serie där det förekommer någon typ av känslor som glädje/sorg/ilska/kärlek. Jag har blivit min mamma på det sättet. Har dock bara sett okänslosamma filmer och serier i helgen, så det var säkert en vecka sedan jag grät.

Vem sov du senast med?
A och två katter. Gudrun på bröstkorgen och Elsa vid fötterna.

Vad läser du just nu?
En komikers uppväxt av Jonas Gardell och en bok av Markus Grahn som heter nåt med Kristinehamn i titeln. Har inte lyckas läsa ut nån tydligen.

Senast sedda film?
Jag och titlar ... Bandits? Kan den ha hetat så? Med Bruce Willis och Billy Bob i alla fall. Helt okej film.

Vilken svordom använder du mest?
Fan. Och satan. Svär ganska mycket på jobbet när saker och ting jävlas.

Vem var den senaste som ringde dig?
Mamma? Eller ja, folk ringer mig ganska ofta på jobbet, men det gills inte riktigt.

Senast 3 inkomna sms?
Ett leveranssms på en bok. Ett sms från min pappa om nästa helg. Ett sms från Sonera som meddelar för trettiotolfte gången hur mycket det kostar att ringa och smsa i Sverige. Så spännande!!!! !!!

Vad stod det i ditt senaste skickade sms?
Det var till pappa om nästa helg.

Vilken är din favoritfrukt?
Svårt. Päron är gott. Plommon också. Egentligen de flesta frukter utom riktigt sura apelsiner och hatfrukten banan. Men det är väl en ört eller hur det nu var.

Vilka kändisar har du blivit jämförd med?
Många. Alla som har ett avlångt ansikte, stora ögon och lite flyende haka har jag jämförts med. Ålands tidigare riksdagsledamot Elisabeth Nauclér, Jenny Strömstedt och Veronica Maggio är väl de vanligaste. Maggio det absolut vanligaste.

Vad är du rädd för?
Skräckfilmer som innehåller någon form av besatthet eller övernaturlighet eller handlar om djävulen och onda andar. Drömmer mardrömmar i flera veckor efter sådana filmer.

Blir du lätt svartsjuk?
Förr skulle jag ha sagt "jag blir aaaaldrig svartsjuk", men på senare tid är det nåt helt annat. Jag har varit svartsjuk på några av A:s ex och på alla hans klasskompisar typ. Det är framförallt när jag aldrig träffat personerna som jag blir svartsjuk.
Jag jobbar på att gå tillbaka till mitt aaaaaldrig.

Vem skrev senast åt dig på facebookchatten?
Här finns det betydligt mer spännande konversationer än i min sms-korg. Den jag senast skrev med var Bapp, som han kallas, vi diskuterade det åländska valet i går kväll.

Vilket språk hade du velat lära dig?
Franska kanske? Det låter ju så vackert. Tänker att jag per automatik också skulle bli som Edith Piaf.

Vart vill du åka just nu?
Någonstans där det är sol och varmt och där jag kan gå i bikini typ. Om jag bara hade ledigt och pengar att göra av med.

fredag, oktober 16, 2015

Jag är överflödig i vårt förhållande

Jag är den som oftast lagar mat, vet vad som behövs handlas, planerar middagar och så. A är i stället den som nästan alltid diskar, städar oftare och viker tvätt.
Tills nu. När jag jobbar de här konstiga tiderna hamnar även matlagandet på honom. Jag har haft kvar nån form av inköpsplanering och koll på vad som finns och inte finns, men nu har tydligen han också tagit över den rollen.
Han planerade stuvade makaroner till mat i dag och jag bad honom köpa falukorv till den enda köttätaren i den här familjen (jag).
Fick till svar: Det finns, längst ner i frysen.

Det vet han. Som inte ätit korv på sju åtta år.


Herregud, inte ens frysen har jag koll på längre. Jag är ju helt överflödig i det här förhållandet.

Ett hem

På önskelistan finns egentligen bara en sak: En lägenhet.
Tillräckligt med pengar för handpenning och ett jobb som är fast så jag kan få lån eller en ledig hyresrätt i första hand.
Är det nån som har tips på privata hyresvärdar som jag borde höra av mig till?
Jag vill bara ha ett riktigt ordentligt hem.

Jag vill skrika rakt ut

Jag brukar inte och borde inte skriva om min vän och hennes situation. Har alltid tänkt att jag ska hålla allt här ur min synvinkel, där iaf jag kan stå till svars för det jag gjort eller tyckt. 
Men jag kan inte hålla mig. Jag är så förbannad å hennes vägnar att jag måste få ventilera.

Min vän träffade en några år yngre kille för kanske sex år sedan. De blev kära, blev gravida, fick ett barn, gifte sig och köpte hus. Perioden kantades av en hel del hinder. Bland annat ville hennes man byta karriär och kom in på skola många massa mil bort. 
De levde därmed i långa perioder isär där hon betalade hela hyran för deras gemensamma bostad och tog hand om deras gemensamma barn - så att han skulle kunna få bli det han så gärna ville bli.

I somras var utbildningen klar. Han skulle flytta tillbaka på heltid och äntligen dra in lite pengar till hushållet igen. De åkte på skön semester tillsammans för att fira och när de kom tillbaka säger han att han inte älskar henne och lämnar huset på stående fot.
Lämnar barnet och henne, tar bort alla gemensamma vänner från sociala medier och förklarar ingenting för något.
Efter en månad hör han av sig. Han har träffat en annan och vill bli utköpt ur huset. 

Min vän, som ensam stod för handpenningen, ensam har stått för hyra och underhåll för huset medan han studerat begärde en värdering av huset.
Han tyckte den var för låg och krävde en ny värdering. Vill bara ha mer, säger han.
Efter mycket om och men köper hon ut honom till slut. Tänker att ja, skitsamma om det blir en förlust, nu är det ju över och jag kan gå vidare.

Men nej. Då kräver han att hon ska betala halva hans studielån också. Eftersom de var gifta ska de ju i lagens mening dela på allt, så hon kan inget göra. Hon som gjorde det möjligt både finansiellt och emotionellt för honom att studera. Hon som tog hand om deras barn under tiden.
Hon som fortfarande ska ta hand om deras barn, ska ha råd att göra det.

Jag blir så jävla arg. Så arg så arg så arg.
Hur kan man göra så? Jag trodde sånt här bara skedde på film. Jag trodde inte att människor saknade samvete och känslor. Jag trodde att det fanns någon form av moral och hjärta hos alla.
I synnerhet trodde jag att det skulle finnas hos honom när hon ställt upp så enormt mycket för honom.
Men man slutar väl aldrig att förvånas över hur kalla och giriga och omänskliga en del blir när pengar är inblandat.
Jävla människor.

tisdag, oktober 13, 2015

Två dagar and counting

I lördags kväll, någon gång där mellan tv-spelandet och filmtittandet, gick jag ut på balkongen och tog en cigg. Hade druckit lite rödvin och såg fram emot att röka lite.
Men det smakade jätteilla. Varje bloss fick det att kännas som om jag förgiftade mig själv.

Jag provade igen några timmar senare. Möttes av samma sak. Torr smak, riv i halsen och känslan av att förstöra min kropp. Den känslan var så påtaglig och bildlig i min hjärna att jag såg hur giftet liksom spred sig i kroppen.
Jag minns inte att jag skulle ha känt så förut. Aldrig någonsin. Gift gift gift och inte ens tillfredsställande och "gott".

Sedan dess har jag inte rökt. Rörde inte det öppnade paketet på hela söndagen, rörde det inte på hela dagen i går.
Det är ingen dans på rosor - tro mig jag har slutat röka förr - men bara de här första dagarna är över så blir det lättare. Efter tre veckor är allt bra. Då kommer inte ens de där ilen av röksug över en längre. 
Jag ska hålla ut tills dess. Jag ska.

Dagen efter

Saker som tänks och skrivs vid halv tre på natten efter tiotimmarsdagar. Inte så rationella. Alls.
Med "nykter" syn på saken: Hahahaha. Jag är så himla dum. Sluta ta åt mig av minsta lilla vink. Folk kanske inte ens vinkar till mig.

Fuck you, jävla känsla. Skulle jag vilja säga.

Känslan av utanförskap. Ogillar den. Tänker hela tiden: Vad är det för fel på mig? Tar allt personligt. Överanalyserar och är i största allmänhet irrationell.
Men kan inte släppa känslan. 
Vad gör jag för fel? Är jag en sådan hemsk vedervärdig person?

Önskar så att jag inte brydde mig om vad andra tycker. Men svaga veka jag bryr mig så inåthelvete. 

fredag, oktober 09, 2015

Jag har aldrig badat i ett bollhav. 
Det var bara det.

tisdag, oktober 06, 2015

Vad gjorde du 2015?

Svar: Jobbade. Och sov.

Så känns det ibland. Var är livet liksom? 

Nattliga funderingar

Hur håller de där inredningsbloggarna så där fint hemma hos sig? Ni vet, travar med böcker som ligger bredvid en glasvas med en ensam grön kvist, trevliga glasunderlägg och en ljusstake - allt som ett stilleben som är fint och fräscht och rent.
Jag har också högar med böcker hemma hos mig och glasvaser med blommor i ibland, men hos mig är allt ständigt täckt av ett tunt lager damm och samsas på sin plats med en kaffering och brödsmulor. 

Hur funkar egentligen värktabletter? Om jag har ont i huvudet/magen/örat hur vet tabletten det? Skickar den "må bra" till alla kroppsdelar och gör hela mig lite dimmig?
Jag menar, så himla smarta kan de där pillerna väl inte vara så de känner av var jag för tillfället har ont? Eller?

onsdag, september 30, 2015

Jag hade nästan glömt

In i burar och knappt säga hejdå till matte sedan ett år tillbaka. "Gå snabbt nu, annars går det inte" och tårarna i hennes ögon. I bilen oro och jamande och bära på färjan i trånga trappor och i djurrum med miljoner hundar och miljoner grader celsius och stillastående luft.
Stressade och oroliga och sjösjuka. Elsa spyr upp hela maginnehållet och doften av gammal kattmat får det att vända sig i magen. Gudrun sticker ut tassarna och vill vill vill uuuuut ur buren.

Lång väg hem och väl framme är de lika stressade och stissiga. Kissar och bajsar och bajsar och kissar och hela lägenheten luktar bläk. Utforska allt. På bordet och fya. I fönstret och fya och överallt där de inte bör eller får vara. Fy fy fy. Kattsand över hela badrumsgolvet och hår som letar sig in i näsan och i smöret.
Skrapar på golvet, river i sofftyget och herregud! Pärsen!

Så kommer de, båda två, trycker huvudet i min hand och buffas. Lägger sig på min mage och bredvid och fläker upp magen så att jag kommer åt den mjukaste mjuka pälsen.
Spinner som skördetröskor och deras päls gör mig lugn. Klappar, stryker, rufsar och lyssnar på kurret.
Smyger upp i sängen när väckarklockan ringt och ställer sig nära nära ansiktet och kikar om jag vaknat. Glädjen när de märker att jag har det. Springer till dörren när nyckeln sätts i och hej hej här är vi - välkommen hem! Kryper in under täcket och kittlar mot min bara hud.
Kurrar. Myser. Förföljer mig runt hela lägenheten.

Jag hade nästan glömt hur det var. Hur underbart det är att ha katter. Nu är de här. Här hos oss igen och trots alla aber och allt hår i maten och kattsand som fastnar under fötterna och bajslukt och fyande: Jag älskar det. Jag älskar dem.
Nu är de här igen, mina och A:s små kärlekar.

torsdag, september 24, 2015

Vet ni vet ni vet ni?

I morgon åker jag till Åland, hämtar min bil som blivit lagad och besiktad, parkerar den och hoppar på en färja till Finland, åker buss i Finland, ser på finska cupfinalen i fotboll, åker buss till färjan och åker tillbaks till Åland och hämtar bilen.
Och vet ni vad jag mer ska hämta då?

KATTERNA!!!

Sedan ska vi allihop åka till Stockholm igen. 
Eufori!

onsdag, september 23, 2015

Ledigt

Min kollega jublade i går och berättade att han skulle ha semester nästa skift. Vara ledig i nästan tre veckor. 
"Ja men du vet, jag behöver det. Började ju i april och har inte varit ledig på hela sommaren."

Jag började i februari. Och har inte varit ledig på hela sommaren.
Kanske förklarar varför jag liksom går omkring i någon form av koma.

Drömmer om att ligga i en hängmatta i solen.

måndag, september 14, 2015

Det tråkigaste ...

... Med att jobba sena kvällar är att när alla redan har gjort sin måndag har jag ännu inte ens börjat.


Upptepar tyst för mig själv: Ob-tillägg. Ob-tillägg. Ob-tillägg.

lördag, september 12, 2015

Torpälsk lite till

Snoret är ihärdigt men det halsonda har släppt. Somnade till knastret av brasa i torpets storstuga. Bestämde att det var bättre lämpat att sova där när det är bara någon grad utomhus och därmed bara några grader varmare på oisolerade vinden.
Vattnet som jag tvättar ansiktet med blir på något vid så oerhört skönt. En vattenkokarkanna skållhett, en vattenkokarkanna kallt. Mjukt och varmt och jag vill dyka ner hela jag i den lilla platsbaljan, omslutas av det mjuka mjuka vattnet.

Stjärnhimlen syns skrämmande bra här. Jag hade glömt bort det. När bilens lyktor slocknade och ögonen hade vant sig vid det becksvarta blev det en symfoni ovanför huvudet. Så vackert. Så hänförande.
Jag kissade på huk i gräset och tittade upp och precis just då föll en stjärna. Eller ja, nåt brann upp när det kom in i atmosfären. 
I går läste jag bok högt tills klockan var två och min nyligen reparerade hals gav upp. 

Fan, jag älskar torpet.




torsdag, september 10, 2015

Så oerhört olägligt

Det finns väl aldrig ett tillfälle då det är bra att bli sjuk på, men just nu kunde det inte passa sämre.
Nytt jobb och inga rutiner kring det satta. Försöka instruera min kollega som får arbeta häcken av sig. Och samtidigt försöka överleva den värsta förkylningen i mannaminne. Feber och skit. Tjock i näsan, ömma sår i halsen och tryckande värk i öronen. Kan inte prata utan att det gör vrålont. Lever på honungste och soppa och ångest över att jag inte kan vara sjuk. Det sista mättar hemskt dåligt.

tisdag, september 01, 2015

Rutiner och vardag

I helgen var jag ledig, som nästan alla andra människor. Det var skönt. Det var sovmorgon och långdusch, fredagsvin och risotto. Tv-spel och läsa bok högt för A. Långpromenad, hejdå-kalas för kollegor som slutar efter sommaren och tvätt och disk.
Det kändes helt vanligt. Som om att jag levde ett vanligt liv, utan skiftarbete och sena kvällar.

Och jag kan bara tänka på att det ska bli så. Jag ska vara ledig varje fredag lördag söndag hela hösten. Herregud, jag kanske till och med får någon form av rutiner igen. Så. Himla. Skönt. 

torsdag, augusti 27, 2015

Vill aldrig sluta

Jag fattar inte att jag i början tyckte att det var svårt att komma in på jobbet. Kände liksom att jag inte klickade med de andra, att jag aldrig lärde känna dem.
Det känns helt ofattbart nu.
(Det berodde ju förstås på att jag hoppade runt så mycket på olika platser och med olika tider så jag inte hann lära känna någon.)

För nu känns det så himla bra. Jag trivs så himla bra och har så himla roligt hela tiden.
Ja, jag vet att jag tjatar med den här känslan, men den är liksom så överväldigande hela tiden. Hela jag är upprymd och glad typ varje dag jag går från jobbet.
Hurra vad det är gött! Och åh vad jag önskar att alla kunde känna så här på sitt jobb.

tisdag, augusti 25, 2015

Jubileum

Och häromdagen firade vi jubileum i Stockholm. Nu har vi bott här ett helt år.
Känsla 1: Jag vill aldrig flytta härifrån.
Känsla 2: Vad oerhört mycket vi har kvar att upptäcka!
Ett år senare, lika löjligt fånleende.

Pust och stånk och lycka samtidigt

Det där med att ena chefen sa "du om någon klarar det" om min nya tjänst. Det upprepar jag som ett mantra just nu.
Det är Så. Himla. Mycket.
Tjänsten är ju ny, sajten är ny, rutinerna är nya, arbetssättet är nytt, mina kollegor är nya, allt är nytt. Ingen har gjort exakt det jag ska göra och det finns liksom ingen "så ska du göra"-manual utan jag får liksom hitta på den.
Min hjärna de två senaste dagarna har proppats så full med problemlösning och nytt att jag är typ slut. Jobbar ju dessutom på min andra tjänst hela den här veckan ut.

Men vet ni, jag älskar det! Det är så roligt att göra det här. Ser fram emot måndag då det är skarpt läge!

onsdag, augusti 19, 2015

Okej, nu är det klart

Jag tackade ja till nya tjänsten. Den är utmanande och jag känner ett litet pirr i magen inför det men det ska mest bli kul.
Börjar om en och en halv vecka!

tisdag, augusti 18, 2015

Nytt erbjudande

Bara för att jag häromdagen fick mina nya tider och hade ställt in mig på det nya jobbet slås allt omkull.
Jag blev i dag erbjuden en annan tjänst som samma sak men mer nischad. Ansvar för en viss grej liksom.

Det innebär att jag blir lite bortkopplad från det dagliga nyhetsarbetet och pulsen men att jag slipper göra en del "mindre roliga" arbetsuppgifter. Det betyder att jag alla dagar jobbar 16-01 men att jag bara jobbar måndagar till torsdagar. Alla fredagar och alla helger lediga. Men aldrig vardagar.

Alltså ja. Jag vet inte. Det är mycket mycket som väger för men lite som väger emot. Pulsen och nyheterna är ju det som får mitt hjärta att slå. Men arbetsuppgifterna på det erbjudna jobbet känns också väldigt roliga.
Ledigt alla helger känns guld men samtidigt tråkigt att aldrig vara så här långledig som jag är nu. Och aldrig äta en vardagsmiddag med A.
Jag är förvirrad. Vet inte vad jag vill. Är ju en ära att de frågar mig också. "Jag vet att du skulle fixa det galant" var orden chefen sa.

Klockan 10 i morgon bitti ska jag ha bestämt mig.

Och resten då

Mellan jobb och jobb så hänger jag på balkongen. Tjyvröker en cigg för mig själv och svär när jag fimpat över att jag verkar vara på väg mot att börja röka igen efter ett halvårs uppehåll. Dåliga karaktär, tänker jag men gör inte särskilt mycket åt det.
Jag lunchar med en vän och snackar högt och ljudligt om grejer jag aldrig skulle snacka högt och ljudligt om om jag inte hade befunnit mig i en stor stad där ingen vet vem jag är. Oerhört befriande att vara anonym. Älskar Stockholm.

Jag köper folköl och dricker i en park på en filt med A och flera tusen andra som också passar på att dricka folköl på en filt när det visas film på storbild i parken.
Hänger lite med några kollegor och snackar journalistik och etik.
Jag kollar på serier på löpande band. New Girl, Brooklyn nine-nine, Californication, Boardwalk Empire, Modern Family. Läser ut en bok som jag började på förra sommaren.

Tänker. Tänker jättemycket just nu.
Och ibland känner jag mig ensam. Jag har få vänner. Få vänner som jag umgås med här. Vill hänga mer med folk!
Går på söder och provar kläder. Ser mig i spegeln i provrummet och känner mig så fel. Så ohipp och ute och lämnar vartenda plagg jag provat. Stirrar på andras skor, byxor, tröjor och försöker komma på vad jag tycker om och försöker hitta nån form av stil igen. Men allt jag tar på mig känns fel och falskt och kanske jag bara får vara helt jävla ute då med svarta jeans, converse och t-shirt.

Det är sånt jag gör mellan jobb och jobb.

måndag, augusti 17, 2015

Eller så är jag lättroad och glömsk?

I dag hoppade jag in på den tjänsten jag ska ha i höst och blev glad. Gud vad roligt det var! Jag hade glömt bort hur skoj det var att sitta på den här stolen.

Det har varit så varje gång jag bytt stol på redaktionen, att jag känner att just den stolen jag sitter på för tillfället känns roligast. 
Kanske det helt enkelt är så att allt är roligt på mitt jobb?

onsdag, augusti 12, 2015

Upptäckten av Etsy

Är väldigt dåligt för mitt konto.
Det vara bara det jag ville säga. 

lördag, augusti 08, 2015

Tack på förhand

De här insomniagrejerna jag har börjat med får jag gärna sluta med.
Kan ju inte hålla på och somna vid femtiden på morgonen och sova till tolv.

torsdag, augusti 06, 2015

Tiden förändrar

I våras hade jag ångest över jobbet. Jag var ny, lärde aldrig känna någon tillräckligt, hoppade runt på massa platser, kunde ingenting tillräckligt bra och jobbade alldeles för mycket.

Nu trivs jag så bra och har så roligt att jag nästan inte vill gå hem när jag slutar.
Tänk vad tiden kan ändra på saker och ting. Jag älskart!

tisdag, augusti 04, 2015

Klockan tre

Drack vin och fick för mig att röka en cigg. Nu ligger jag med insomnia och hjärtklappning.
Fan vad jag är dum.

fredag, juli 31, 2015

After work, klockan halv två

I går klockan halv två på natten tyckte jag och mina kollegor att en AW kunde sitta fint. Och det gjorde det också.
För fint. 
Vi hamnade till slut på en gayklubb och drack shottar till fem på morgonen med följden att jag nu, klockan åtta på kvällen, äntligen börjar känna mig som människa igen. 
Så här bakfull har jag inte varit på väldigt väldigt väldigt länge.

torsdag, juli 30, 2015

Lagen om anställningsskydd

Jag skrev för övrigt kontrakt i går. På den där tjänsten jag blev erbjuden. Pratade lite med personalchefen om vilket datum vi skulle sätta som slutdatum. 15 januari blev det, sedan konstaterades att ja, mina dagar på tidningen är slut. Elva månader.
Om de vill ha kvar mig finns chansen att gå över till bemanningsföretaget för elva månader till.
Det här med LAS är ju ett jävla skit. Tanken var jättebra men i praktiken innebär det ju bara att människor får sluta i stället för att få en fast anställning. I alla fall i min bransch.

Nackdelar med skiftjobb

Det finns en sak som är dumt med det här att jobba långa dagar och bli långledig sen: Att jag alltid reser bort när jag blir långledig.
Ja, för då finns det liksom ingen tid till allt det där vanliga. Hemmasysslor görs lite med vänsterhanden i förbifarten och i ärlighetens namn inte så ofta över huvud taget (A gör de flesta och det mesta) och sedan finns det ingen tid att handla.
Då menar jag inte mat, för det tar jag mig tid till, utan annat som behövs. Som nya kläder till exempel.

Mitt jeanstillstånd just nu: Ett par med hål i grenen, ett par som är så slitna att de tappar formen efter en halv dag och får knän och hängrumpa, ett par som är så urblekta att de inte längre kan kallas svarta, ett par med hål på rumpan som därmed inte används. Punkt.
Jag behöver verkligen handla jeans.
Och en regnjacka. En sån där stor gul i galon helst. Märkte det under gårdagens skyfall som dränkte mig.

onsdag, juli 29, 2015

Är alla människor onda?

För en tid sedan modererade jag en Facebooktråd som handlade om en aktuell debatt. Jag visste att det skulle väcka reaktioner, men att det skulle väcka SÅ mycket reaktioner och så många hade jag inte räknat med.
Det blev hatstorm. Minst sagt. Folk pratade om att personer skulle dö, kallade andra och varandra för diverse fula ord. Det gick inte moderera, jag hann inte med. Hatet bara växte och växte och växte och hur mycket jag än tog bort kom det bara mer och mer.
Jag baxnade. Folk hatar. Folk hatar så mycket och så innerligt att jag förlorade tron på mänskligheten. Herregud, hurdana är vi egentligen?

I går väcktes en ny hatstorm mot en man som dödade en stor lejonhanne under en "nöjesjakt". Brottet, som väl på pappret egentligen inte var ett brott eftersom markägare hade gett honom tillåtelse att skjuta lejon på hans mark (hur man nu kan ge ett sånt tillstånd ...), var vidrigt. Mannen hade dödat det brutalt och huggit av huvudet att ha som trofé. En fin gammal lejonhanne hade fått sätta livet till för en mans "nöjes" skull.
Jag förstår att folk blir upprörda. Men i den grad kan jag inte förstå. Hur kan människor skriva "bränn honom levande", "häll flytande kväve i hans mun" och "hugg av honom huvudet och visa för alla"?
Hur mycket kan vi hata? 

Lynchmobb. Häxjakt. Hatbrev. 

Hagamannen släpptes fri i går. Vårt rättssystem har beslutat att han har sonat sitt brott och kan bli villkorligt frigiven och försöka leva ett normalt liv igen, så normalt man nu kan leva med sådana brott i bagaget.
Folk hatar honom. Folk hatar att han är fri. Skriver att han borde avrättas, stängas in för resten av livet. Att "alla minns hans ansikte och att han aldrig går säker någonstans". "Watch your back."
Jag försvarar inte det han har gjort. Jag tycker att det är vidrigt. Men jag tycker inte att han ska avrättas för det. Ibland känns det som att jag är helt ensam om att tycka så. 

Är vi människor så fullkomligt befriade från empati? 
Har vi inte kommit längre än att bränna människor på bål? Stena dem till döds? Spotta på dem när de sitter i stupstocken? Är vi där igen? Är vi tillbaka till dåtiden och inhumanitet?
Jag är rädd. Jag är så jävla rädd för vart vi människor är på väg.

Bättre skylla på andra (eller?)

Ibland kan jag bli sur på mitt ex så här i retroperspektiv. Sur över att han inte lät mig, mina drömmar, ta plats i vårt förhållande. Tänk om jag redan för länge sen hade flyttat, studerat mer, jobbat på fler platser. Vilken skillnad det hade gjort med mig.
Tror jag. I alla fall.
Om han bara inte hade sagt "nej, jag flyttar inte" och "nej jag vill inte ha ett distansförhållande" och därmed ställde ett outtalat ultimatum: Bo på Åland eller gör slut.

Och visst, det är inte rätt eller ens särskilt sunt att bli sur på nån för nåt som hände för så många år sedan. I synnerhet inte när jag kanske inte ens hade vågat flytta tidigare, jag var kanske inte ens redo då. Och han kanske inte ens hade varit så principfast om jag verkligen gav mig fan på att flytta.
Men det är ju så mycket lättare att skylla på någon annan än på sin egen tafatthet och obeslutsamhet.

tisdag, juli 28, 2015

Orastlös. Som det heter.

Jag har inte längre den där känslan att jag vill bort, vidare, någon annanstans. Sedan jag flyttade till Stockholm för snart ett år sedan känns det liksom rätt. Bra. Ja, jag vet inte mer hur jag ska förklara annat än att det har slutat klia. Jag vill ingenstans just nu. Här vill jag vara. I älskade Stockholm.

måndag, juli 27, 2015

Minisemester

Fem dagar på Åland och är helt off. Har inte ägnat en tanke åt jobb och nyheter alls. Har i stället:
• Solat och läst bok eftersom det var SOL OCH VARMT en dag.
• Målat hallen två varv ljust rosa. Behövs nog ett varv till tyvärr.
• Ätit middag hos A:s pappa och sambo.
• Haft vän på middagsbesök på torpet.
• Sovit till klockan två.
• Åkt till vänner och haft fredagshäng med ost och kex.
• Åkt över halva Åland för att plocka sten.
• Förfestat i vår gamla lägenhet.
• Duschat i nya uteduschen utan att frysa ihjäl!
• Dansat med drink i handen.
• Stått och väntat på taxi i spöregn. Utan paraply.
• Gått från torpet till färjeterminalen. Tog 20 minuter. Sjukt nära.

Det var nog det. All and all en väldigt skön, om än rätt stressig när så mycket ska klämmas in på kort tid, minisemester.

söndag, juli 26, 2015

Välkommen till Tyskland på 1930-talet

Eller förlåt, det var visst Finland 2015.
Jag är livrädd. Han sitter i riksdagen. Invald. Och blir inte sparkad från sin post. Han får sitta kvar. HAN FÅR SITTA KVAR.
Tidigare har han bland annat poserat tillsammans med nynazister. Riksdagsgruppens ordförande sa då: "Det är inte riksdagsgruppens sak vem Immonen umgås med på fritiden och vi kan inte straffa honom för det."

Världen, vart är vi på väg?

tisdag, juli 21, 2015

Sommar

Det var stadsfestival och musiken dunkade över hela stan. Varmt väder och sol. Så där skönt att jag kunde vara barbent fast klockan var mycket.
Vi hade dukat långbord utanför trappan och hade duk och grillat på bordet. Lyssnade på sorl och skrål från gatan, åt upp och bestämde oss för att vi också ville dit. Gick den lilla biten. Dansade på dansgolv. Drack drinkar. Gick ut, gick hemåt och natten var ljummen och alkoholen fyllde kropparna. Sorlet från människor, glada rop. Höll handen och viskade i örat. 
Drog in den andre bakom ett hus. På en innergård och låg med varandra där. Under en buske med stadsfestival och sorl i bakgrunden och gräsfläckar på ryggen.

måndag, juli 20, 2015

Åååååland

Jag skulle ha jobbat extra onsdag och torsdag men i sista stund behövde jag det inte. Det betyder: Jag är ledig fem dagar. Jag kan åka till torpet! 
Åååå! Semesterfeeling, here I come!

måndag, juli 13, 2015

Jobbet! Hurra!

Klockan är tre och jag går av mitt skift idag. Jag är övertrött och fnittrig och virrig och dricker ett glad vin och äter chips. Ensam hemma.
Åh vilken rolig dag det har varit på jobbet idag. Jag vill att det alltid alltid är så här. Det här jobbet, de här människorna som jag jobbar med - underbara.
Jag har skrattat mig hes.

Och på onsdag ska vi afterworka. Woop woop!

fredag, juli 10, 2015

För fem månader sedan

Slutet av januari, början av februari 2015. Jag hade fått besked från a-kassan: Inga pengar betalas ut så länge du bor i Sverige. Svenska a-kassan: Så länge du inte har jobb får du inte gå med.
Vi väntade besked om ett långtidskontrakt på en lägenhet och hade en halv månad på oss att försöka hitta någonstans att bo.
Jag sökte jobb. Metodiskt men med en klump av ångest som aldrig ville släppa.
Vissa nätter sov jag inget alls. Låg och grät av trötthet. Grät i tunnelbanegången. Grät på kafé med vännen.
Jag slutade röka och tömde lägenheten i Mariehamn mitt i alltihop. Bråkade med A som aldrig förr. Det var kallt och snö och slask och solen kom aldrig in i vår lägenhet.
Ångesten rev i mig. Utan jobb. Utan bostad. Utan pengar.

Den 6 februari vände det. Vi fick en lägenhet. Den 7 februari fick vi klart med tillfälligt boende i glappet mellan lägenheterna. Den 10 februari blev jag kallad på min första intervju. Den 18 februari fick jag jobb. Den 23 februari började jag jobba. Den 27 februari flyttade vi in i nya lägenheten.
I retroperspektiv gick det fort. På mindre än en månad hade allt lösts sig.
Men då och där var det en annan sak. Det var den värsta tiden i mitt liv.

torsdag, juli 09, 2015

Pang bom – löst

Allt funderande och all ångest gjorde att jag helt sonika mejlade min chef och frågade hur stor chans det är att få jobbet jag sökte till hösten och skrev att jag blivit erbjuden ett annat vik.
Han svarade snabbt: Ta viket, det är mycket spännande på gång där till hösten.

Så ja. Jag följde hans råd. Nu tackade jag ja.
Jag har därmed jobb till hösten. Gött.

Drömläge / dilemma

Jag har sökt ett jobb på den positionen jag befinner mig på nu. En person har slutat och det finns en öppning. Problemet är att jag inte är ensam om att vilja ha det. Är nästan säker på att åtminstone två andra som också jobbar på den positionen i dag har anmält intresse. Om inte fler.
Chefen sa "det behövs folk till hösten och vintern. Jag har förstått att det går bra för dig, keep up the good work" typ när jag meddelade mitt intresse. 
Och ja. Jag vill ha det jobbet.

Nu till lyxproblemet/mitt dilemma. Jag har blivit erbjuden ett heltidsvik på en annan tjänst fram till sista december. Jobbet är helt okej, samma tider som det andra jobbet och inte helt olika arbetsuppgifter, bara skillnaden att det är lite mer blajblaj och lite mindre seriöst och därmed lite mindre stimulerande och roligt.
Men - det jobbet vet jag att jag får. Jag blir garanterad heltidsjobb i min usla bransch resten av året. 

Lönen borde inte skilja, det är samma typ av roll och samma företag jag är anställd hos. 

Så. Vad fan ska jag göra? Ska jag hoppas på det jobbet jag helst vill ha med risk att kanske hamna på nån inhoppstjänst igen och jobba ihjäl mig som jag gjort hela våren? Eller ska jag ta det jobbet som jag blivit erbjuden och som är roligt men ändå inte riktigt är det jag vill ha?
Hjälp!

måndag, juli 06, 2015

Hjärta! (Och förlåt om jag är tjatig)

Om någon nu missat det, så är jag kär i det här stället. Fortfarande. För alltid.
Och vet ni? Bilderna är inte ens förskönande. Det ÄR precis så där härligt och avslappnat och gött som det ser ut. Älskade torp. Det bästa bästa köpet i mitt liv.

Så länge jag slipper börja klockan fem

A säger att jag sitter i soffan och ler. Åt ingenting och allt. 
Klockan är tjugo över två och jag har nyss kommit hem och ätit två pizzabitar som blev kvar från gårdagens latmansmiddag. Jobb till mitt i natten och gammal pizza får mig att le. För jag är glad. Åt inget och allt.
Det var en bra rolig och stimulerande dag på jobbet. Jag skrattade, jobbade, tänkte, var kreativ. Allt som är så underbart med det här jobbet. Allt som jag gillar med jobbet.

Och så tänker jag på det jag skrev häromdagen om jobbet och att jag inte är gjord för det. Men jag är kanske visst det. Så länge jag slipper börja klockan fem på morgonen. Så länge jag får sova ordentligt.
Sömn alltså, så himla underskattat.

lördag, juli 04, 2015

Fisk och jordgubbar

Jag har inte badat ännu. Jag längtar efter det. Efter att få svalkande vatten runt hela min kropp. Dyka. Simma. Håret som guppar kring huvudet i takt med simtagen.
Tror man på horoskop är det i stort sett det enda som visar att jag är en fisk. Och kanske lite dagdrömmar och fantasi.

Och jordgubbarna ligger och blir mogna på torpet. Det känns lite sorgligt.

fredag, juli 03, 2015

Rensar hjärnan

Min hud kliar. Jag brände mig i solen som alltid när den kommer och jag är ovan. Det kliar precis där där halsen blir till axel.
Jag somnade på soffan. Klockan strax innan åtta. Fel tid när klockan ringer fyra och jag borde ha gått och lagt mig på riktigt bara en timme senare. Nu: Sömnlös och övertrött och stressad över för få timmar sömn. Fem. Man kan inte börja då.

Jag har fått ett jobberbjudande. Fick det strax innan hemgång. Läste mejlet och klickade sedan i det som oläst igen. Tänker, jag har inte sett det än. Tänker att jag inte vet vad jag ska svara. Fördel: Jag får därmed jobb även i höst. Nackdel: Det är inte det jobbet jag helst vill ha.
Och också är så mycket oklart. Vilka tider, hur länge, hur mycket? Orkar inte börja tidiga morgnar. Det går inte, jag fungerar inte.

Och vänner. Det tänker jag mycket på. På hur jag känner mig ensam när jag aldrig har tid att träffa de vänner jag har. Ännu mindre tid att träffa de som kan bli vänner. Ta en öl med någon en fredagkväll, gå på fest, bjuda någon på middag. När, NÄR, ska jag återigen få ett normalt liv utan jobb varjefuckinghelg.

Och så mejlar de: Kan du jobba extra? Kan du hoppa in? Kan du jobba jobba jobba jobba jobba?
Och allt blir så solklart nu. Varje stycke slutar med en frustation över jobbet. Det här jobbet. Det är nog inte bra för mig.

lördag, juni 20, 2015

För tre år sedan


Vi hade grillat och ätit jordgubbar. Druckit bubbel och vin och öl. Badat bastu och tagit årets första dopp. Solen sken och jag var så kär så kär så kär.
Kramade A bakom bastun. Handdukskropp mot handdukskropp. Ställde mig på tå för att nå örat, viskade för första gången "jag älskar dig". 

fredag, juni 19, 2015

Tvärtom alla andra

I går har det sällan varit så tydligt att vi går mot strömmen. Vi lämnade Åland, aka midsommarfirandets högborg, för att åka till Stockholm. 25 bilar körde av färjan tillsammans med oss, 500 stod i kön på svenska sidan. Trafiken ut ur Stockholm var enorm. Köer i flera mil. I motsatta körfältet alltså, vi hade fru lejd hela vägen.

Men vad gör man när jobbet kallar? Och med facit i hand känns det inte som att vi missar så där jättemycket i regnovädret.
Dessutom bjuder jobbet på midsommarbuffé till middag. Det är därmed mest synd om A som är halvsjuk och får sitta ensam i soffan och kolla på Netflix när jag jobbar.

onsdag, juni 17, 2015

Det går ingen nöd på mig direkt

Äta middag vid nio på kvällen och elda i vedspisen. Se Game of Thrones i sängen och sova fram till ett på dagen. Äta frukost på trappan i solen, flytta sig tre meter till en stol och ta med en spännande bok. Få linneränder.
Åka till världens mysigaste kafé som råkar drivas av svärmor. Äta lunch vid fyra och sedan somna och sova i närmare en timme i deras hammock. Vandra runt i den fina trädgården och sen åka till vännen som bor på ny plats och gå långpromenad med hunden innan hemfärd och middag vid klockan tio.

Livet på torpet. Så himla gött.

söndag, juni 14, 2015

Att jobba i min bransch just nu

De två senaste dagarna på jobbet har varit vansinniga. VANSINNIGA. Nyhetsläget just nu är enormt. Därmed arbetsbördan. I går hade vi extrainsatt styrka, men det räckte knappt.
Jag är helt utpumpad. Elva timmarsdagar i ett rasande tempo. Knappt hunnit äta, knappt hunnit kissa, knappt sovit.
Om jag inte visste att en resa till Åland skulle göra mig gott hade jag stannat hemma de kommande dagarna. Bara legat på en filt på Årstafältet och sovit.
Vi får se hur det blir.

fredag, juni 12, 2015

Torpet torpet torpet

Åååå. Snart snart snart ska jag åka dit. På måndag närmare bestämt. Åker på måndag och tillbaka på torsdag, jobbar fredag till tisdag och tillbaks på onsdagen därefter. Då ska jag stanna en hel vecka!
Jag har myror i benen och fjärilar i magen bara jag tänker på det.
Så jävla underbart ska det bli!

torsdag, juni 11, 2015

Sommarens schema

Jag tänkte mest bara ropa ut min glädje: Jag har fått sommarschema!
Utan att ha haft någon som helst möjlighet att planera mitt liv sedan jag började jobba i slutet av februari vet jag plötsligt när jag jobbar, var jag jobbar och när jag är ledig. HURRA!
Schemat i sig är ingen dröm, jobbar alla helger i juli utom den sista, men vad fan, sånt får man ta som sommarjobbare. Sen är jag i stället ledig väldigt väldigt många vardagar. Och veckan efter midsommar är jag ledig i en vecka och en dag! Rätt gött.

Kan också meddela att jag är webbredaktör hela sommaren. Ingen reporter alls. Känns faktiskt ganska roligt. Jobbar alla pass mellan 15-01.30 utom de två sista i augusti då jag jobbar 05-15.30. Så nu vet alla som vill se mig att lunch går bra typ alla dagar. 
Åh vad det är härligt att kunna planera lite!

fredag, juni 05, 2015

Hej virrigkocko!

Jag fattade inte varför ingen uppdaterade de sociala medierna. Sedan tittade jag på klockan. 
Gud, att jobba sen kväll gör mig lika förvirrad som att jobba natt. Tur är väl det iofs, då är jag ju förberedd inför tre dagars nattjobb.

torsdag, juni 04, 2015

Linns lista

Linn hade rolig lista som jag också vill svara på.

1. Bästa frukosten?
Brunch. Jag gillar inte att äta direkt när jag vaknat på morgonen utan tvingar i mig en smörgås till vardags, bara för att inte svimma av hunger på jobbet. Brunchen skulle innehålla amerikanska pannkakor med lönnsirap, fetaost och riktigt knaperstekta bacon. Det skulle också finnas massa frukt och gott surdegsbröd som jag kunde ha brie och salami på tillsammans med god sallad och gurka och paprika. Kanske också naturell yoghurt med flytande honung och valnötter. Och avokado!
Sedan tror jag att jag skulle vara så mätt att jag inte behöver äta på ett tag.

2. Aldrig få ta ett glas vin igen eller aldrig få dricka en drink igen?
Aldrig dricka en drink igen. Jag skulle ju kunna dricka mousserande vin när det är mer festliga tillfällen. Vin skulle jag nämligen aldrig avstå.

3. Du måste klä dig i en enda färg resten av livet, vilken?

Svart. Lätt.

4. Bästa uppfinningen?
Internet. Jag älskar det!

5. Vilken egenskap saknar du enligt dig själv?
Tålamod. Jag vill kunna allt vid första försöket och om det saker bråkas blir jag vansinnig. Har till exemepel slängt en marmeladburk i golvet när jag inte fick upp locket efter flera försök. Bör tilläggas att jag hade sjukt lågt blodsocker vid tillfället.

6. Vad ska dina barn heta? Vi låtsas att du får en pojke och en flicka.
Ingen aning. Jag vet ju inte ens om jag kan få barn. Är visserligen förtjust i namn med -ella i slutet. Ella, Bella, Stella. Och gamla ”rejäla” namn som Stina och Edgar.

7. Du måste bo i Kuala Lumpur i två år. Gråter du av glädje eller sorg när du hör det?
Glädje! Jag älskade Kuala Lumpur. Alla dofter, blandade äckliga och goda, och myllret av människor. Dessutom är jag gjord för varmare klimat än det här.

8. Du får välja, vilken stad i vilket land vill du helst bo i för resten av livet?
Jag vet faktiskt inte vad jag skulle välja. Har ju nyss flyttat till Stockholm och det var ett väldigt medvetet val, så jag antar att jag just nu skulle välja Stockholm.

9. Aldrig mer få se på tv eller aldrig mer få lyssna på musik?
TV. Vi har ingen TV nu och det funkar. Så länge jag får kolla på streamade serier och filmer så väljer jag bort TV. Musik skulle jag aldrig kunna leva utan, även om jag är en periodare med hur mycket jag lyssnar.

10. Vilket sällskapsspel är du bäst på?
Ordspel, säger jag då. Sådana spel där man ska förklara ett ord med andra ord till exempel. De är jag GRYM på.

11. Vilket yrke skulle du aldrig kunna ha?
Jobba på Anticimex. Jag hatar småkryp och skadedjur och sånt. Bara tanken på till exempel vägglöss och kackerlackor får mig att rysa längs hela ryggraden.

12. Du får ta med dig en enda skönhetsprodukt till en öde ö, vilken skulle du välja?
Behöver man ha det på en öde ö? Jag väljer nån form av body lotion i så fall, det är det enda jag kan tänka mig att jag kan behöva.

13. Vilka är dina 5 favoritbloggar?
Alla i listan till höger typ.

14. Vem känner dig bäst och varför?
A. Vi har ju varit ihop i tre och ett halvt år. Han vet om alla mina dåliga sidor, de hemskaste saker jag har gjort, de flesta hemligheter jag har och så vidare. Ibland känner han mig bättre än jag själv gör till och med. Förutom honom är det bästavännen/kusinen/bonussyster Tesa som vet mest om mig.

15. Vad står på din shoppinglista till våren?
Ironiskt nog en TV (se ovan ...) Annars ingenting. Jo, jag ska köpa någon form av panel till hallen på torpet. Den tänkte jag hinna med att få klar i sommar.

16. Om du behöver vara ensam och tänka, vart går du då?
Jag lägger mig på sängen. Det sker nästan bara när jag är nyduschad, då ligger jag naken och funderar på livet tills jag börjar frysa. Det har jag gjort sedan jag var typ 13.

17. Vilket mål jobbar du mot just nu?
Att jag ska börja må bättre mentalt. Bli starkare och tryggare. Det är mitt mål.

18. Vad vill du bli när du blir stor?
Klok. Och stark och trygg mentalt som sagt. Vad jag vill jobba med vetefan, men kanske det där drömjobbet jag skrev om häromdagen.

19. Om du skulle skaffa dig en ny hobby, vad skulle det bli?
Yoga. Jag vill bli en sån som yogar. Det skulle göra både min själ och kropp glad.

20. Om du kunde gå tillbaka till dig själv som liten och ge dig själv ett enda tips för framtiden, vad skulle det vara?
Var inte så rädd för att fatta beslut. Bara gört. Det blir bättre i slutändan.

21. Kakor, chips eller godis?
Chips. Eller saltlakrits. Kakor kan jag helt vara utan, tycker de är rätt onödiga. Utom när mormor bakar och bjuder förstås.

22. Vilket är det fulaste respektive finaste ordet du vet?
Vad svåååårt! Jag borde ju ha bra svar på det här när jag jobbar med ord. Men okej, fula ord är typ och liksom som jag använder här alldeles för ofta. Fina ord är sådana gamla glömda ord som sällan brukas. Just nu kommer jag inte på ett enda men vet att jag ofta tänker ”det här är ett sådant där gammalt fint ord som borde användas oftare” när jag använder just de orden. Återkommer om jag kommer på ett exempel.

tisdag, juni 02, 2015

Om att drömma och hoppas och jobba mer vettiga tider

Min arbetssituation är ohållbar. Jag vet det. Nu går jag på ett vikariat och kommer fram till sista augusti ha en heltidstjänst, om än något hoppande eftersom tanken är att jag ska fylla upp de platser där människor är på semester, men ändå en tjänst med regelbundna tider och ledigheter.
Men sen då? Jag vet faktiskt inte om jag mäktar med att gå tillbaka till en inhoppstjänst. Visst, jag tjänar bra men det är liksom inte värt det. Inte värt att alltid jobba och aldrig vara ledig.
Jag var ledig nu i helgen och senast jag var ledig en helg var den 18-19 april. Det är liksom nästan en och en halv månad mellan. Det går liksom inte. Jag har ju inget liv. Träffar inte någon, gör inte något, orkar inte göra något.

Tyvärr är ju den här branschen så här. Får jag bara inhopp till hösten tänker jag leta något annat. Något där tiderna är något mer humana, där jag faktiskt kan ha ett liv också, inte bara ett jobb.
Jag sökte ju massa massa jobb innan jag fick det här och känner att det kommer att bli svårt att fortsätta söka jobb. Jag har så svårt att få fram det jag är bra på, visa att även om jag inte har den exakta kompetensen så är jag bra. Hur visar jag det?
Till exempel om jag vill söka jobb inom kommunikation, jag har inte jobbat inom det tidigare och i synnerhet inte marknadsföring, men jag vet att jag skulle vara bra på det. Men hur ska ett företag veta det när jag inte jobbat inom det tidigare? Som det är nu kan jag bara vara journalist (och kanske lite webbredaktör men det är också svårt att "bevisa") så det känns som att det skulle vara helt omöjligt att byta bransch. Och med tanke på hur marknaden ser ut för journalister är det nog det jag behöver försöka mig på.
Hur gör andra?

Om jag rent spekulativt skulle ha ett jobb som lyfter mig och som gör mig piggare i stället för hjärntrött så tror jag att jag skulle behöva jobba med blommor. Typ trädgårdsmästare/arkitekt eller florist.
Jag har inte världens mest gröna fingrar men mår så himla bra av blommor, grönska och att gräva i jord. 
Är det i så fall det jag ska satsa på? Hur lång tid skulle det ta innan jag sedan tröttnar och känner mig understimulerad?
Och är det då klokt att utbilda mig till typ florist när jag samtidigt älskar teknik och internet och skulle sakna att arbeta med det?

Kan inte någon bara hitta det perfekta, stimulerande och utvecklande jobbet till mig och säga "här har du, du kan börja på måndag"? Ett jobb där jag får vara kreativ, där jag gärna får skriva, där jag får ha kontakt med andra människor, där jag använder datorer, där jag får vistas i grönska, där jag får lära mig saker, där jag jobbar vettiga tider i lagom mängd. Där hela jag blommar upp och får ta ansvar och ta initiativ.
Det jobbet. Finns det?

måndag, juni 01, 2015

Och fortfarande en dag kvar

I dag har jag för övrigt varit ledig i en vecka. Fortfarande underbart skönt. Och välbehövligt.

Åh en sån helg

Jag har en vagel i ögat och är återigen helt genomförkyld, men känslan är ändå bara lycka. För åååå vilken härlig helg vi haft. 
Firade min äldsta syster som fyllt 40 genom att åka till Västergötland och en herrgård utplacerad mitt bland åkrarna. Oerhört fint. Och gott! Trerättersmiddag som var ljuvlig, massa massa cava och skratt och diskussion och skratt.

Och så roadtrippade vi förstås både på vägen dit och vägen hem. Var på Kinnekulle i regnet i lördags och cruisade genom farfars hemby. I går var vi i Hällekis gamla stenbrott som var bedårande vackert och i en hantverksby en liten bit därifrån.
Sammanfattningsvis: Vilken jäkla bra familj jag har!
Fördrink i vinkällaren.
Utsiktsselfie på Kinnekulle.
Utsikten från hotellrummet.
Hällekis stenbrott aka Grand Canyons lillasyster.
Tittut!

torsdag, maj 28, 2015

Tredje dagen ledig

Och vet ni? Jag är inte ett dugg rastlös eller känner behov av att jobba ännu. Inte en liten gnutta ens. 
Det var bara det jag skulle säga.

onsdag, maj 27, 2015

Att vara ensam

Det har varit en intensiv vår. Jag har någonstans på vägen tappat bort mig själv lite och har inte hunnit landa i beslutet att säga upp mig och flytta på riktigt till Sverige. Det känns fortfarande inte riktigt verkligt. Inte greppbart.
Det kan delvis bero på avsaknaden av ledig tid. Jag har inte hunnit insupa staden. Se den. Lära känna den. Vandra i den så mycket som jag vill. Området kring lägenheten är också så gott som outforskat.

Så i dag bestämde jag mig för att gå ut. Jag vandrade längs Årstafältets gångbanor. Stannade och tittade på små små andungar som simmade i kolonn efter sin mamma. Satt på en bänk och tittade på pensionärer som rastade sina hundar. Gick in på en loppis och drog med fingret längs gamla bord som jag inte har rum för och vitrinskåp som jag drömmer om att kunna ha som bokskåp i mitt framtida hem.
Jag gick längs grusgångar där ett fruktträd var i sen blom och var nära att bryta av en gren med miljoner blommor och knoppar för att ta med mig hem.
Och allt det här medan solen lyste i mitt ansikte och den ljumma vinden blåste i mitt hår.

Det var nästan som terapi. Jag fann en kärlek till mitt närområde, jag fann tid för tankarna att spinna fritt, synen och luktsinnet mättades med det vackra och jag fann ro i att vara ensam. Tyst. Och ensam.
Jag borde ju förstås illustrerat det här inlägget med en vacker bild men jag tog faktiskt inte ens upp telefonen ur väskan under hela tiden. Tittade inte ens vad klockan var. Och för mig är det väldigt väldigt ovanligt.
Det visar kanske ändå hur mycket jag behövde det. Lugn. Tid för mig själv. Och en dos natur (och lite loppis).