onsdag, augusti 02, 2017

Felix ett helt halvår

Det är ofattbart att han redan funnits i ett halvt år. Att han har blivit så stor. 
Jag älskar att följa utvecklingen. Hur han kan mer och mer och rätt vad det är vänder på sig eller hänger med i konversationen. 
Varje månad är han mer och mer med. Både fysiskt och socialt. Det märks att han förstår nu på ett helt annat vis än tidigare. Säger hej, som han har gjort länge, men nu verkar det som att han förstår innebörden. Så mycket att vi i alla fall kan säga att det är hans första ord. Första ordet han säger med mening. Sedan har han sagt nåt som liknat både mamma och pappa också, men tror tyvärr inte att han fattar att det är vi. 

Fysiskt är han lite lat tycker vi. Gnäller hellre över att inte nå eller över att ligga på mage än att göra något åt saken. Han kan i alla fall vända sig runt åt bägge håll nu. Äntligen!
Han är rätt stabil när man håller honom sittandes också och faller i alla fall inte ihop som en fällkniv när man sätter honom ner. Yey! Han sitter med kuddar i barnstolen vid bordet och så i alla fall.
Tror han lär sig sitta först samtidigt som han lär sig krypa och det är nog minst en månad kvar tills dess. 
Men han är i alla fall mycket rörligare och säkrare i alla sina rörelser nu. Ligger på rygg och svänger enkelt till sidan och sträcker sig för att nå det han vill ha. Medvetna rörelser på ett helt annat vis än förut. Stoppar nappen in i munnen själv när han tappat den till exempel. 

Han är otroligt go och glad ännu, även om han har gått igenom den värsta fasen för honom hittills, med en hel del gråt och skrik som vi inte alls varit vana vid. Men enligt appen jag har ska han ha upptäckt rum och förstår därmed att människor kan lämna honom och det kan inte vara lätt att upptäcka. Särkilt inte när han inte förstår att vi bara gått till rummet bredvid och inte till Australien. 
Nu i dagarna har han blivit lite lite mer restriktiv med leendena också och ler inte åt precis alla hela tiden. Åt de flesta dock ... Och skrattar ofta så att han får hicka vilket är sjukt jobbigt eftersom han inte är så förtjust i att dricka vatten och blir arg när han hickar för länge.

Mat älskar han däremot fortfarande och vi ökar pö om pö på portionerna. Nu ammar jag ungefär tre fyra gånger på ett dygn. Ibland mer förstås. Särskilt om vi är på resande fot, då blir det mer. Och sedan tar det några dagar för brösten att ställa tillbaka sig så då måste jag amma honom för att inte sprängas. Hittills har jag inte haft nån riktigt hemsk mjölkstockning. Peppar peppar och så vidare.
Han älskar mest gröt och katrinplommonpuré. Ogillar mest jordnötssmör fortfarande, typiskt när det är med i studien. 

Herregud, jag har skrivit det här inlägget i flera flera dagar nu men har noll inspiration. Vill ju ändå skriva ner hur han är nu och vad han kan så jag minns och nu får det liksom vara tillräckligt. 
Så, nu kan jag i stället ägna mig åt att umgås med den där härliga underbara skapelsen. Låta honom nypa mig i halsen och riva med sina små små naglar på ställen där huden är som tunnast. Och få dregelbomber på mig från den leende munnen. Eller låta hans fötter trampa mig på magen medan rumpan guppar upp och ner till musik som bara han hör. 
Han är så go. Så härlig och rolig och jag fattar inte alls de som säger att "jag minns att det var en jobbig tid när barnen var i den åldern". Han är allt annat än jobbig. Han är underbar. Min skrutt. Min baby. Min spelevink. Det bästa vi har gjort. 

Inga kommentarer: