söndag, september 03, 2017

Och nu är han sju!

Det känns som att jag skriver samma sak varje månad, men fasen vad fort det går. Utvecklingen alltså. Han, vårt hjärta, är inte en liten baby längre. Han är en människa. Medveten. Rörlig. Med. 
I dag lekte han med min monchichi (ja, min. A köpte den till mig i julas) och så satte vi på ett Youtubeklipp med monchichilåten. Felix tittade intresserat på klippet och tittade sedan på monchichin och sedan på klippet igen. Så tydligt att han förstod att det var samma. Så häftigt att se!
Han förstår vissa ord också, katten, blöja  och gröt tror jag i alla fall han kan. Kanske han börjar förstå mamma och pappa också, men har inte testat om han kan.

Han är fortfarande mest glad. Ligger oftast som en säl på magen och gör illtjut och greppar tag i leksakerna och skriker aaaaarrrrrh och trycker in dem i munnen. Dreglar kopiösa mängder och med katterna i en liten lägenhet betyder det att hans händer alltid är blöta och fulla med katthår. Ibland iskalla också av att ständigt vara blöta.
Annars är han väldigt varm av sig. Precis som jag är han ett element på natten. Kokar av värme och sparkar av sig täcket med påföljden att han är jättekall på morgonen. Typiskt.
Han undersöker alla leksaker på ett vis han tidigare inte gjort. Ett tag höll han på och vända på varje grej 740 gånger innan han stoppade dem i munnen. Allt ska förstås in i munnen men han har inte en endaste tand ännu. 

Han är däremot ganska nära att börja krypa. Är lite för svag i coremusklerna (så heter väl de musklerna som stöttar mage och rygg?) för att hålla sig på knäna någon längre stund men han hasar sig fram och gör lite som simtag med benen. Fast bara bakåt än så länge. Han kasar sig bakåt och snurrar sedan 180 grader så att han kommer åt det han vill ha, så han har ju hittat en lösning på de fysiska tillkortakommandena. 
Sittandet går det sådär med. Han sitter bra med stöd och kan till och med släppa en hand och bara stötta sig med den andra. Men ganska snart faller han. Tror att vi kanske behöver öva lite mer med honom, bulla upp med kuddar och låta honom sitta för att han ska lära sig ordentligt. 

A säger att han blir mer och mer lik mig. Både till sättet och till utseendet, men jag vet inte ja. Många säger fortfarande att han är en mini-A och nu när hans ögon mörknat ännu mer ser man tydligt att de där fina bruna ögonen kommer från pappa. 
Han har dock fått min skrattgrop. Högt upp på bara ena kinden, precis som jag. Och som det verkar får han min hårväxt också: Det vill säga att det inte växer framme på huvudet innan han är typ två. Ho-ho-ho-ho-ho-hockeyfrilla. Men det är ju urgulligt så länge de är små. 
Eller ja, han skulle ju vara urgullig i det även som stor. Han är ju liksom gulligast i världen och söt i prick allt. Lille charmören. Lille spelevinken. Lilla älskade barn. Felix, hela sju månader gammal. 

Inga kommentarer: